Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIDDARESLAGET. 165
att dennas tid nu var förbi. Åfven i andra fall hafva liknande
ceremonier blifvit vid högtidliga tillfällen använda; jfr t. ex. den ännu vid
1863 års filosofiska doktorspromotion i Uppsala förekommande seden, att
kandidaterne slogo samman hvar sin öppnade bok, hvarmed skulle gifvas
tillkänna, att numera examensstudiernas tid var förbi. 1
Det i början våldsamma riddareslaget blef småningom lindrigare.
Man lät sig göras till riddare ej blott af andre riddare, utan äfven af
damer och andlige, hvilka icke förmådde eller icke borde gifva ett
hårdt slag. Slaget med handen ersattes ock af ett lindrigt slag med
flatan af svärdsklingan — den enda del af ceremonielet, som bevarat
sig intill senare tider.
Man hör ofta riddarekedjan omtalas som ett tecken på
riddarevärdigheten, och vid vigningen till riddare skulle man derföre få en
kedja hängd om sin hals. I berättelserna om riddarevärdighetens
tilldelande under den egentliga riddaretiden och i de bevarade
ceremonielen finnes dock icke ett ord om riddarekedjan — och kan ej heller
der förekomma, alldenstund det under medeltidens förra del alls icke
var bruk, hvarken för män eller qvinnor, att bära halskedjor. Först
mot medeltidens slut kommo kedjor i bruk och då blef det äfven sed
att utmärka medlemmarne af ett slutet riddaresamfund — om dem mera
i det följande — med en särskild kedja, och det är denne sed som
bibehållits inom moderna tiders riddareordnar, hvilke alle höra till de
slutna riddaresamfundens grupp.
Jag har sagt, att kyrkan tog riddareväsendet omhand. Anledningen
får jag tillfälle att framhålla, då jag i det följande skall redogöra för
riddareväsendets betydelse.
Kyrkans inblandning visar sig först deri, att hennes välsignelse
påkallades för riddarens vapen och för honom sjelf. I en
gudstjenstordning från kejsar Otto III:s tid († 1002) 2 förekomma följande böner m. m.
Välsignelse för krigsbaneret.
Allsmäktige, evige Gud, som är allas välsignelse och de triumferandes starkhet,
se nådigt till våra ödmjuka böner och välsigna med himmelsk välsignelse detta
1 Man har sammanställt riddarens kindpust med det slag, som vid den romerske
slafvens frigifvande genom manumissio gafs honom med ett halmstrå eller spö,
kalladt festuca, vindicta, hasta. Jag måste dock underkänna denna analogi. En
örfil, som kan fälla en karl, är ej jämförlig med vidrörandet med ett halmstrå.
Stråt eller spöt sköttes af en person, som kallades assertor (en som gör anspråk), i
äldre tid en slafvens frände, sedermera en lictor, en statens tjenare. Genom slaget
gaf man symboliskt tillkänna, att slafven af den slående togs i anspråk ut från sin
föregående trältjenst. Enahanda sätt att taga något för sig i anspråk förekom i
tvister om jordegendom: för myndigheten framlades en koka af den omtvistade
jorden och hvardera parten tillkännagaf sina anspråk genom att med ett spö
vidröra henne.
2 Texten finnes hos Gautier (s. 298) återgifven efter handskriften i
Vallicelane-biblioteket i Rom. Att ceremonielet hör till Otto III:s tid framgår af ett par yttranden
t. ex. Gaudeat omnis homo, quia regnat tertius Otto.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
