Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÅSTTJENSTEN ÅLDRE ÄÅÄN K. MAGNUS LADULÅS. 189
1517. Rikets råd — friborne frälsemän — (bergsmän, köpstadsmän och menige
rikets inbyggare).
Vi finna här oegentligheter i mängd. Som en allmän benämning
finna vi frälsemän, under hvilke innefattas riddare och svenner, men vi
finna ock frälsemän motsatte riddare och svenner. Ridderskap
förekommer en gång liktydigt med frälsemän, en annan gång som motsats
till frälsemän. Närmast riddaren omtalas en gång avapn, en annan
gång inskjutes mellan riddaren och avapn svenner som äro riddares
vederlikar o. s. v. För att ur denna oreda leta fram den verkliga
systematiska anordningen fordras varsamt vägande af de hvar andra
motsägande elementen.
För att karakterisera den nu gängse uppfattningen i korthet tager
jag mig friheten att återgifva följande framställning:
»Den vigtigaste af k. Magnus’ förordningar var stadgan om
russtjensten. Det fornnordiska ledingsväsendet var egentligen beräknadt
för sjökrig. Emellertid hade i det öfriga Europa utbildat sig ett nytt
krigssätt, som var grundadt på ett starkt rytteri; en här af fotfolk
kunde ej motstå anfall af jernklädde ryttare, som i tätt slutna led sprängde
fram med lansarna framför sig. Magnus hade under sina krig erfarit
nyttan af det nya krigssättet och ville nu upprätta ett inhemskt rytteri.
Härtill använde han först och främst sitt egentliga följe eller hirden,
som han tilldelade skattefrihet. Men han behöfde flere, och derför
stadgade han på Alsnö möte (1280), att enhvar, som åtager sig
russtjenst, d. v. s. tjenade konungen till häst, skulle åtnjuta frälse eller
skattefrihet för sig och sina gods. Detta var det verldsliga eller adliga
frälset. Då fordom hvarje fri man varit krigare, så blef numer
krigstjensten ett yrke; det nya rytteriet blef en från mängden afskild
riddareklass, och som denna klass äfven åtnjöt skattefrihet och andra
privilegier, så började den snart att såsom ett frälsestånd höja sig öfver
den store hopen af skattskyldige, hvilke benämdes ofrälse. Och som
de förmögnare slägterna son efter far utan afbrott fullgjorde dylik
russtjenst, så började de snart att betrakta frälset såsom en ärftlig rätt;
dermed var grunden lagd till ett ärftligt adelsstånd.»
Jag har icke kommit till alldeles samma resultat. Tyvärr äro vi
för den äldre tiden så fattige på urkunder, att vi icke kunna säga, när
i Sverige rytteri började användas, men jag tror mig kunna med full
trygghet påstå, att det var före k. Magni dagar. Det är väl sannt, att
äfven efter hans tid talas icke om någon skyldighet för menige man
att göra tjenst till häst, och vi kunna deraf draga den slutsatsen, att
krigstjensten till fots var den ursprungliga. Å andra sidan, då Sverige
af gammalt var fräjdadt för sine hästar — redan på 500-talet voro de
ju omtalade i södra Europa — och detta förutsätter god skötsel af
hästar, måste det hafva legat nära till hands att använda hästar icke
blott till färder genom landet, utan och i fäjd. Särskildt kunde det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
