Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 ÄRFTLIGT FRÄLSE,
tidens slut ansågo sig rådets medlemmar böra företrädesvis komma i
åtanke vid bortgifvandet af detta embete; då var folkets valrätt en
oväsentlig faktor. Äfven häradshöfdingeembetena lemnades regelbundet
åt adelsmän, men tjensten sköttes ofta eller oftast af vikarier.
Förutsättningen för frälset var hästtjensten, och alltid var det
sjelfklart, att när denna tjenst ej vidare fullgjordes, var det slut med frälset,
hvilket således kan synas hafva varit af tillfällig natur. Detta betonas
ock i lagar, förordningar och privilegiebref, men å andra sidan talas det
icke blott om ’gammalt och fornt’ frälse, utan ock om evärdligt’ frälse,
om frälse, som varat sedan hedenhös — ett godt exempel på den naivetet,
med hvilken man under medeltiden betraktade de historiska
förhållandena. 1 För att förstå denna motsägelse, behöfva vi dock endast för
oss framhålla den stora betydelse, som arfsprincipen spelade. Hos den
förste medeltidsadeln, den gamla hirden, var utan tvifvel känslan af
social betydelse så stor, att det endast undantagsvis hände, att en
frälseman uppgaf hästtjensten för att åter träda under skatt eller att en son
gjorde en sådan återgång. Frälset blef derigenom ärftligt, om man icke
på en gång öfverblickade mera än en kortare period, evärdligt. I
frälsebrefven, till hvilka jag strax återkommer, talas derföre vanligen om
frälse, som gifvits en namngifven person och hans arfvingar, dock
med uttalad förutsättning, att han och de fortfarande fullgjorde
hästtjenst. Om någon gång denna förutsättning ej omtalas, måste vi antaga
henne vara af brefvets såväl utfärdare som mottagare underförstådd.
K. Magnus Eriksson föreskref år 1335, att riksråds och riddares
fruar och barn med gods och hjon skulle vara fria af alla årliga
kongliga utskylder och ålagor, för mannens och faderns tjenst skuld, fruar
och döttrar till dess de gifta sig, söner till dess de hinna myndig
ålders-Tio år senare stadgades om samma sak att sons skattefrihet utan tjenst
skulle räcka till dess han fyllde 15 år; derefter skulle han eller annan
i hans stad genom tjenst frälsa hans och syskonens gods.
K. Magnus Erikssons tid är märklig i frälsets historia.
Anledningen dertill är, äfven om vi se bort från den omtanke för
lagstiftning, som då i så rikt mått gjort sig gällande, ej svår att finna.
Så länge traditionerna från de gamla hirdförhållandena voro
lefvande, fortgick allt på den en gång beträdde vägen. Frälsefriheten,
som ersättning för den tidigare lönen, torde hafva bidragit till att lossa
förbindelserna mellan den f. d. hirden och hennes hufvud, konungen.
Det är något helt annat att uppbära en årlig lön, hvars mottagande
innebär en påminnelse om det noggrannt, vare sig i ord eller genom
sed, bestämda förhållandet mellan Lontrahenterne, och att åtnjuta den
en gång för alla fastställda skattefriheten, som icke bragte den gifvande
1 Sannolikt ligger i detta uttryck en dunkel hogkomst af de förmoner, som
hirdmännen redan under den hedna tiden åtnjöto.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
