Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄLSETS FÖRMONER. 197
som voro synnerligen gynnsamma för adelns maktställning. Väl hade
stormännen under den senare delen af 1300-talet visat benägenhet att
förvandla sina gårdar till fästen — jag slutar dertill af k. Albrekts
förbud för Gert Snakenborg att å Aranäs, som konungen gaf honom,
uppföra något fäste utan tillstånd af konungen och rikets råd — men det
dröjde mera än ett århundrade, innan man kunde fordra och erhålla
följande medgifvande: »vi [d. v. s. konungen] skola ej hafva makt att
förhindra eller förmena någre gode män i riket att befästa sine gårdar,
ej heller skola vi taga ovilja, om någon god man, andlig eller verldslig,
varder besagd för oss, att han vill veta sig förvarad [att han vill hafva
säkerhet] förr än han låter oss eller andre in på sin gård.»
10. Råäått att taga andra i försvar mot konungen — äfven ett sent
tillkommet privilegium. Det heter i Kalmar recess af år 1483: »vi skola
ej taga till vedervilja, om någon andlig eller verldslig, fattig eller rik,
som kommer för vår vrede, gifver sig in till någon god herre eller man,
att han må få dag och stund och komma felig [med lejd] för oss —
härifrån voro dock de undantagne, som lagligen gjorts biltoge och
fredlöse, äfvensom de, hvilke ej ville stå till rätta inför rikets råd. — Det
senare tillägget antyder, att man vid detta medgifvande att i vissa fall
skydda undersåten mot landets konung tänkte sig förnämlige män som
skyddssökande, d. v. s. detta privilegium gaf adelns medlemmar rätt
att skydda hvarandre mot konungen.
11. Rätt till vissa embeten. Uttryckligen omtalas denne rätt endast
i ett fall. Det heter i k. Magnus Erikssons landslag, att i konungens
råd skulle finnas tolf verldslige medlemmar, och desse skulle tagas bland
riddare och svenner (konungsbalken kap. 9). I Kalmar recess af år
1483 finnes detta stadgande formuleradt på följande sätt: ingen skall
annammas eller komma i rikets råd utan de äro rikets ädlingar,
infödde män af riddare och svenner.
I praktiken visade det sig dock, att det icke var endast
rådsplatserna, som reserverades för adeln; från svennerne måste vi i detta fall
utesluta alle dem, som voro ’mindre män för sig. Medeltidens
samhällsskick och krigsväsende gjorde det sjelfklart, att befälet på rikets
slott och fästen anförtroddes åt riddare och svenner, sådane var det
derföre, som kunde komma i åtnjutande af de större förläningarna. Ju
större förläningarna voro, desto förnämligare män fikade efter dem.
Mot medeltidens slut gjorde rådets medlemmar anspråk på uteslutande
rätt till de största, som icke lågo under regentens fatabur.
Lagmansembetet skulle visserligen, enligt Vestgötalagen, anförtros åt en
bondeson, men den äldsta redaktionen af denna lag, som åt oss bevarats, synes
vara tillkommen genom åtgärd af lagman Eskil, som hörde till en af
rikets främsta ätter. Från sådana tagas ock under den följande tiden
regelbundet lagmännen — jag har i det föregående påpekat, hvilket
mäktigt inflytande arfsprincipen dervid utöfvade — och mot medel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
