Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 ADLIG SKÖLD. SKILNAD MELLAN FRÄLSEBREF OCH SKÖLDEBREF.
säger’ — för en mans lifstid — för två ättled — för evig tid —,
dockalltid under förutsättning af tjenst. Det måste betecknas som ett
missbruk, när man gaf frälse och i sammanhang dermed fritog från den
tjenst, för hvilket frälset skulle vara lönen.
Evärdeligt frälse och en viss tjenst, som vilkor för frälse, hvilket,
om tjensten försummades, således icke borde kunna blifva evärdligt,
äro obestridliga kontraster. Tidens uppfattning reducerade motsatsen
till en motsats i ord, ej i sak. Ärftligheten af förmoner skattades högt
af våre förfäder. Medlemskapet i hirden hade tydligen blifvit ärftligt,
alldenstund man alltid var angelägen om utmärkelsen att tillhöra hirden
och således äfven villig att fullgöra den tjenst, som utgjorde
förutsättningen för denna utmärkelse. När hirdmannen i stället för lön erhöll
skattefrihet m. m., kunde detta frälse kallas evärdligt, alldenstund det
icke fanns någon anledning att frälsemannen eller hans arfvingar någonsin
skulle känna sig hogade att uppgifva tjensten. Sammanhållningen mellan
ätterna och fasthållandet af arfsprincipen söka sig ett tydligt yttre tecken
i antagandet af adliga sköldemärken, som för all tid behöllos.
När bruket af sådana infördes i Sverige, tillkom det utan tvifvel
en hvar att upptaga hvilket sköldemärke honom lyste. Sådana kommo
ock i myckenhet till stånd och behöllos. För ätten stod sköldemärket
snart som en besittning, hvars tillkomst låg i ett aflägset fjärran. På
samma sätt, när det var fråga om en jords egenskap att vara fri från
skatt, visste i allmänhet ingen att förtälja, när skyldigheten att erlägga
skatt för denna jord vunnits, utan det heter, att hon var rätt och gammal
frälsejord, att hon haft frälse från uråldrig tid, från ’hedenhös.’
Den senare medeltiden erkände icke rätten att sjelf taga ett vapen:
det var regenten, som förlänade sköld och hjelm. Under det endast
konungen kunde upphöja till riddare, hade äfven riksföreståndarne rätt
att gifva adligt sköldemärke. I bref derom är så godt som alltid vapnet
beskrifvet samt återgifvet i färger. Meddelande af frälse kunde
uppenbarligen förekomma utan förlänande af adligt vapen: mången
frälseman har derför och i sitt sigill ett bomärke i stället för adligt
sköldemärke. Jag fäster mig härvid icke vid den tidigare delen af perioden,
före utfärdandet af det första sköldebrefvet, utan uteslutande vid den
derefter föjande tiden.
Detta leder oss öfver på frågan om de olikheter, som funnos inom
frälsemännens klass.
Den s. 188 meddelade förteckningen, som innehåller endast några
prof å de olika uttryck, som förekomma i handlingarna, visar först, att
man gjorde en viss skilnad mellan de frälsemän, som tillhörde rådet,
och dem, som icke tillhörde detta, vidare, såsom naturligt är, att det
var en bestämd skilnad mellan riddare och svenner. Men det är lika
otvetydigt att det fanns skilnad mellan svenner och svenner, hvarpå
jag i öfrigt fäst uppmärksamheten redan s. 200.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
