Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄLBÖRDIGE OCH FRIBORNE. 207
Under slutet af medeltiden gjordes det skilnad mellan välbördige
Gälborne) och friborne män inom frälset. De välbördige kallades
riddare och väpnare eller af vapen. De friborne voro frälsemän, men
synas i allmänhet icke hafva kallats af vapen; de utgjorde en lägre klass.
Det är ofta svårt att urskilja, när en man, som omtalas i en urkund varit
en sådan friboren eller ej. En man, som sjelf utfärdade ett bref och
ej var mera än friboren, hade ingen hederstitel att tilldela sig, och af
sigillen, när de icke innehålla adligt sköldemärke, är det svårt att draga
slutsatser rörande sigillegarens stånd. Som karakteristiska uttryck från
denna senare tid förtjena följande anföras. Rådet skref år 1497 till de
välbördige män — deras namn uppräknas — och de flere gode friborne
män, som voro på Stockholm slott hos välbördig man hr Sten Sture.
När hr Sten år 1487 belägrade Stegeborg, inledde han underhandlingar
med hr Ivar Axelssons besättning å fästet. Den allmänna benämningen
för denna var ’gode män och dandesvenner’, i den senare benämningen
innefattades såväl välbördige svenner som sådane, hvilke icke voro
valbördige. Äfven talas om dem, som hafva frälse, sköld och hjelm, hvilke
skulle kunna dömas trån sköld och hjelm, samt om dem, som icke hafva
frälse; de senare voro tydligen helt enkelt tjenare. Här omtalas icke
frälsemän, som ej hade sköld och hjelm; det är mycket möjligt, att
ingen sådan hörde till besättningen. I bref från slutet af 1400-talet
talas om välbördige svenner och om beskedlige svenner. Som man den
tiden var ganska hogräknad med hederstitlarne, måste vi fästa vigt vid
denne skilnad. Att leko alle frälsemän hade adligt sköldemärke
misstänker redan Lagerbring, 1 men han vågar icke uttala något bestämdt
omdöme. Mig synes det uppenbart, att icke alle, som genom
hästtjenst åtnjöto frälse, förde adligt vapen, ty under annat antagande kunna
vi ej förstå, hvarför efter k. Eriks af Pommern tid vissa bref å evigt
frälse gåfvo sköld och hjelm, andra icke, ej heller förklara, huru vissa
frälsemän nöjde sig med att föra bomärken, låt vara att dessa voro
placerade i en sköld: bomärket var icke någon heraldisk figur och
skölden med bomärke kan icke räknas som adlig sköld. Af intresse
är särskildt, att den år 1489 till frälseman nämnde Lars Budde, i hvars
bref ej talas om sköld och hjelm, i sitt sigill för en sköld med bo-
märke. År 1387 besegla Jonas Bondesson och hans hustru Elisa
Ingevaldsdotter ett bref: i mannens sigill ses en sköld med ett bomärke, i
hustruns en heraldisk bild (en sexuddig stjerna).
Gå vi tillbaka till äldre tider, finna vi (jfr s. 188) en skilnad göras
mellan armigeri och ’andre som åtnjuta frihet för sina gods’ (1330), 2
mellan militaris och armiger (1344, 1365, landslagen), svenner, som voro
riddares vederlikar, och mindre män för sig (1344), svenner, som voro
riddares vederlikar, och (män) af vapen (1345), svenner och allmännelige
1 Svea Rikes historia del 3, s. 784.
?2 Sammanhanget visar, att här icke menas de, som hade andligt frälse (DS nr 2773).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
