Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 1. Bostäder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STOLAR. 243
som fästa under två motsittande kanter gingo i sned riktning ned till
golfvet, korsande hvarandra. Äfven svarfvade stolar funnos, liknande
sofforna (fig. 48). På sätet lade man en kudde, hyende (på latin
cussinus), hvilken kunde, liksom bänkkudden, vara rikt utstyrd. 1
I allmogens hus hade af gammalt husfadren sin plats i ett
högsäte, som hade sitt rum på midten antingen af långväggen eller, senare,
vid kortväggen; högsätet var dock i allmänhet icke isoleradt, utan stod
i förbindelse med bänken.
Äfven i herrehus användes stolar, som voro förnämligare än de
öfrige sittplatserne i rummet. Under början af medeltiden voro de lätte
att flytta, men de blefvo snart allt större och förtjenade till sist ej namn
af flyttbara föremål. Bevarad är i Sverige ingen sådan stol, men vi
känna deras utseende genom framställningarna i konungars och
prelaters sigill.
De tidigare stolarne kunde ej blott Ææ
flyttas, utan äfven fällas ihop: de bestodo =
af två par af hvarandra korsande stänger,
. .. LRE
genom korsningspunkterna förenade medels
.. Rl . .. . 2 17 † 1
en tvärslå och upptill bärande ett säte. En / c
LAkG
sådan stol kallades på latin faldistorium
d. v. s. vikstol, hvaraf sedermera bildades
det franska faudesteuil, nu fauteuil — ett
af de många exempel på de skiftningar,
som under tidernas lopp inträda i ett ords
betydelse: nutidens fauteuil hör icke till
de lättare möblerna. I utlandet användes
sådane stolar redan under 700-talet af de
förnäme, hos oss åtminstone redan på den
tid, till hvilken våra äldsta sigill höra. Att
ej konstnärer och gravörer godtyckligt
placerade verldslige och andlige stormän på sådane stolar, framgår af ett
yttrande af Vilhelm Durand 2 i hans redan anförda Rationale, att
biskopens fällstol betecknar hans andlige domsrätt. Vårt uttryck
domstol leder också tanken tillbaka på den stol, å hvilken domaren satt
under utöfvandet af sitt embete.
Man gaf gerna de fyra öfre ändarne form af ett djurhufvud — vi
finna sådana, som tillhöra lejon, hundar, pantrar, drakar — och i
sammanhang dermed fingo de nedre ändarne utseende af djurfötter. Så
mycket hellre kunde man förfara på detta sätt, som man plägade öfver
stolen lägga ett täcke, som hängde ned så, att det skylde hela midten
—
1— - 25
n
=
gli
—
Fig. 48. Efter original i Husaby kyrka, Vestergötland.
1 Ett guldskinnshyende omtalas år 1454. Ett hyende af flöjel år 1340. Hyenden
synes hafva funnits i rätt stort antal i ett borgarchus.
2 Jfr s. 167. j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
