Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 3. Drägt och smycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPJUT.
ryting ordet pugio; alltså var rytingen en dolk. I
den isländska Flatöboken förekommer uttrycket
’saxknífr, som kallas rytningr’: sax eller sachs var
ett nordiskt och tyskt namn för ett kort svärd. 1
’Stekamæz’ förekommer i k. Magnus Erikssons
stadge för Falu grufva. Namnet är tyskt, ty ’mæz’
är endast en förkortad form för messer. I den
gamla norskan är den motsvarande termen
stikknifr. Knif som vapen omtalas i Alexandersagan
(t. ex. rad 2441)
swärdh ok kniiff lata the klinga.
Äfven förekommer uttrycket platokniver. Det
heter nämligen i dikten om Ivan och Gavian
thera swärdh the motto tha ey lita
the rykte hwar sin plato kniff.
Dolkar af detta slag voro således mycket vanliga;
hvar och en hade ju sin dolk till hands. Under
det svärdet hängde vid krigarens venstra sida, var
dolken fäst, medels en kedja, vid en ögla, som
var anbragd å harneskets högra sida — deraf kom
benämningen platoknif: han var fäst vid platan.
Fem dolkar, alla från medeltidens senare del
och funne i olika delar af Sverige, äro här
återgifna fig. 187—191.
Till stormännens beväpning få vi ock räkna
spjutet eller lansen (lat. lancea, hasta, äfven
förekommer formen hastula, ett litet spjut). Jag nöjer
mig med att återgifva (fig. 192 och 193) det spjut,
med hvilket St. Jöran i den ofta åberopade bilden
genomborrat sin motståndare. Spjutet har
genomträngt drakens hals, men draken, som måtte hafva
varit utrustad med ansenliga krafter, har brutit
af skaftet. En del till medeltiden hörande spjut
hafva hittats i Sverige, men de hafva säkerligen icke
varit använda af stormännen, utan af det vanliga
krigsfolket. Jag återkommer till dem i nästa bok.
Spjutet var i den germanska verlden ett fullt
ut lika vigtigt vapen som svärdet; endast den frie
Fig. 192 och 193. Efter den store Sankt Jöransbilden
i Statens Historiska Museum.
1 Hvad vi nu förstå med sax var i fornnorskan ett
361
——
Le- -
A ——— -
— HE HYTW7 SA
— ——— BRES—
192. 193.
Lans.
plural (söx), ty vår sax består af två med hvarandre förenade knifvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
