Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 3. Drägt och smycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 BANER.
mannen hade, enligt en lag, som Karl den storc utfärdade, rätt att
använda spjutet som vapen. Utom de ofvan anförda namnen hade spjutet
ett annat, glafven, som i nyare tid blifvit — möjligen genom en
inbillad ljudlikhet med det latinska gladius — ganska allmänt uppfattadt
såsom betecknande ett svärd.
När spjutet skulle användas, lades skaftet i armvecket och klämdes
fast der. På St. Jöransbildens bröstharnesk se vi (fig. 121) å den högra
sidan en utspringande klyka, i hvilken lansen lades, för att få så mycket
säkrare läge och kunna gifva så mycket starkare stöt.
Stormännens lans försågs med ett bihang, som spelade en viss roll.
Redan under 1100-talet satte man på spjutskaftet, strax under sjelfva
spjutet, ett i uddar utgående tygstycke, som i Frankrike kallades
gonfanon. Vi se en sådan fig. 85, buren af en krigare på det i Frankrike
arbetade emaljerade Spånga-skrinet. I tyskan förekommer grundformen
fano jämte den sammansatta formen gundfano. Att fanan icke under
den nämnda tidiga perioden var okänd i Sverige kunna vi sluta af den
skulpterade bild (fig. 82), som förekommer vid sidan af en portal i
Halla kyrka på Gotland.
Fanduken gjordes småningom större, han blef då fyrkantig, utan
uddar, och kallades då i Frankrike bannière. Detta ord upptogs i
svenskan under formerna baner och (en gång) baniel. Vi finna baneret,
försedt med egarens vapenmärke i sigillen från slutet af 1200- och
början af 1300-talet (jfr fig. 87, 89—92). För vapenmärkets skuld
kallades baneret stundom rent af märke. 1 Ett sådant märke — detsamma
som finnes af bildadt fig. 89—92 — omtalas i rimkrönikan (del 1 r. 1397):
konungsins baner war ther utstikkat: eth gylt leon mz tre hwita bara. 2
Jämte det fyrkantiga baneret fanns i Frankrike en tresidig fana,
som kallades pennon. Den man, som var nog rik att föra med sig i
fält flere män, hade rätt att på sin lans fästa en bannière, han var en
chevalier banneret. De honom beledsagande frie männen hade rätt att
på lansen föra en pennon. I Sverige synes bruket att föra den senare,
i skilnad mot den förre, icke hafva varit kändt — vår litteratur känner
intet om saken, ej heller lemna bildverken några upplysningar.
Tresidiga fanor torde emellertid hafva förekommit, dock utan att vid dem
något särskildt namn var fäst. En ädelboren slägt, som förekom i
Sverige under medeltiden, blef sedermera upptagen i vårt riddarhus
under namnet Baner: i hennes vapen (jfr fig. 166) förekommer en
tresidig fana.
Fig. 95 visar oss tvänne män, lånade från en målning af år 1323.
Den ene är iklädd vapenrock och brynja samt har hufvudet täckt af
en jernhatt. Den andre der2mot, som har hufvudet omslutet af en
1 Casta nidhar hans märke ok fanur ok baner (Codex Bureanus), the toko thera
baneer ok thera merke (rimkrönikan).
2 Det franska barre, snedbjelke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
