Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 3. Drägt och smycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLMÄNNA ANMÄRKNINGAR. 429
I en detalj, som hittills lemnats ur sigte, har mannens drägt med
nödvändighet utöfvat ett afgörande inflytande. Det hörde till den
germanske stammens vanor att låta skägget växa å den öfre läppen, men
att raka den undre, liksom hakan och kinderna. Äfven föremål från
Sveriges hedna tid visa oss våra fäder bärande mustascher och intet
annat skägg.
Under medeltidens början var det fullständigt omöjligt att bära
skägg, försåvida man ännu var i den ålder, att man kunde öfva krigisk
idrott. När brynjan omslöt hakan, fanns ej utrymme för något skägg.
Först när den cylindriske hjelmen hade kommit till användning, var
det för krigaren möjligt att låta skägget växa på hakan, ehuruväl det
ej ens då gerna kunde få några betydande mått. K. Albrekt har i den
fig. 100 återgifne porträttbilden ett skägg, som synes varit väl vårdadt.
På kyrkornas skulpterade bilder se vi ock stundom skägg, och synas
de om sitt utseende mera angelägne männen hafva vinnlagt sig om att
göra skägget lockigt. Synnerligen framstående i detta afseende är en
bild af den hel. Ölof † ett altarskåp från år 1477.1 Ett långt skägg
kunde endast den bära, som alldeles hade uppgifvit tanken att hölja sitt
hufvud med jern, och detta kunde ingen annan göra än den gamle, hvars
krafter ej längre räckte till för krigs förande.
Under 1300-talet och den närmast föregående tiden egnade männen
mycken omvårdnad åt håret. Det kammades fram mot pannan och
rullades der upp i en smal cylinder. På sidorna ordnades deremot
håret i bugter, som gingo än in- än utåt och var den ytterste änden
inrullad — det hela ytterst symmetriskt. Vi se ett prof af denna
anordning i fig. 380, hvilken för öfrigt gifver en antydan, huru de
runda hängsmyckena buros å snören, ty det lider ej tvifvel att vi till
de fem rundlarne hafva att tänka oss ett förenande snöre.
Qvinnornas hår var i regeln deladt midt öfver hufvudet, både i
medeltidens början och mot hennes slut var det ofta flätadt, vanligen i
två flätor, som hängde ned å hvar sida; under mellantiden och äfven
under de två ändperioderna bars håret uppfästadt och vanligen omlagdt
med en duk.
Det är ännu en omständighet med afseende på drägten, som här
måste framhållas, och det är den rikedom i färg som förekom. Äfven
här hafva vi en genomgående kontrast mot de nutida förhållandena.
Vid nutidens festliga tillställningar uppträda herrarne i svart frack, utan
andre prydnader än ordensdekorationer eller kanske en blomma i öfversta
knapphålet å venstra sidan. Damerna hafva klädningar af växlande färg
och de bära smycken i håret, om halsen, på armarne. Men
klädningarna äro dock oftast af sammet eller siden, enfärgade eller med en
regelbunden omvexling af enkla mönster.
1 Bilder från detta altarskåp äro meddelade fig. 109 och 110.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
