Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 4. Allvarliga sysselsättningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EGENDOMENS SPLITTRANDE. 441
tiden stormännen hade. Den tiden låg icke så långt aflägsen från den,
då Sveriges mesta jord befann sig i böndernes händer — ett i det
föregående återgifvet uttryck påminner om, huru byar, som tidigare
varit i bondehänder, nu kommit i stormännens. Det är lätt att inse,
att utvecklingen skulle under den följande tiden gå i samma riktning
och mycket snabbare. Det är en hel revolution, som går för sig i det
tysta, utan att vi om henne — åtminstone ännu under 1300-talets början
— få höra någon klagan från den lidande partens sida.
Som bonden i den gamla tiden höll på att den fäderneärfda, äfven
den förvärfda, jorden skulle stanna inom ätten, så höllo äfven
stormännen derpå, hvadan i de fall, då någon gård genom ett testamente
bestämmes till försäljning, på det att de många gåfvorna måtte kunna
gå ut, vanligen tillägges en föreskrift, att arfvingarne skulle hafva rätt
att inom viss tid inlösa honom. Åfven när detta ej var uttryckligen
föreskrifvet, kunna vi vara förvissade derom, att ätten alltid hade
tillfälle att njuta lösenrätt.
Men å andra sidan visa dessa testamenten, huru egendom splittrades.
Det mesta som den enskilde afsöndrade från ätten, gick, såsom
naturligt var, till de kyrkliga institutionerna — detta var naturligt på grund
af den maktställning, som kyrkan hade intagit inom samhället. Kyrkor
och kloster blefvo i följd häraf så store jordegare, att det inverkade på
rikets ekonomiska välfärd, i följd af den skattefrihet, som kyrkan kräfde
i ständigt växande mått. K. Karl Knutsson fann sig på grund deraf
manad att söka genomföra en reduktion. Men mot medeltidens
fullbordan, helst i den tid, då den romerska kyrkans anspråk började
underkastas kritik, funno stormännen åtminstone enskilde bland dem —
att väl mycket af landets jord hade gått ur deras händer öfver i de
andliges.
Men om än gåfvorna till de andlige i dessa testamenten intogo
främsta rummet — för att inse detta är det icke nog att hafva läst
igenom de förutgående kortfattade utdragen ur urkunderne, man måste
i dem läsa derjämte om de betydande penningegåfvorna och om de
kostbarheter, som skänktes —, så finnas äfven i testamentena andra gåfvor
omtalade, hvilka synas mig vara i hög grad förtjenta af uppmärksamhet,
derför att de i mycket hög grad beteckna stormännens förhållande till
deras omgifning. Jag tänker på de rikliga gåfvor, som lemnades tjenare.
Förhållandet mellan husbonde och tjenare synes hafva varit af en
patriarkalisk natur, åtminstone så långt som ett sådant förhållande var möjligt.
Jag har i det föregående anfört uttalanden om trogen tjenst, riktigt
hjertliga uttalanden, hvilka visa, att genomläsningen af ett Diplomatarium,
som ju af de allra fleste anses vara den torraste läsning man kan tänka sig
och som verkligen i många fall är mäkta torr, dock leder till uttalanden,
som kunna vederqvicka. I många fall säges det, att den ene ollen
andre, som i testamentet ihogkommes med en gåfva, är en tjenare, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
