Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 4. Allvarliga sysselsättningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGISK IDROTT. 451
bokskog och andra bärande träd, som lagen säger, och framgör din
rätta afrad och alla afskylder i laga tid med god vilja — i namn
Faderns, Sonens och den Helige Andes’. Derefter äskade fogden på
’hemskriften’ på landgället och allt annat, som landbon säger sig hafva
utgjort, och skall landbon vakta sig, att han aldrig gifver någon afgift
utan husbondens eller herrens fulla vilja och bref derom. Fogden
skulle sörja för att landbon hade för husbonden bi och stod samt, om
tillfälle dertill gafs, katissor eller andra fiskverk. Betecknande för
förhållandena mot slutet af medeltiden är föreskriften, att fogden skulle
låta skrifva huru många ödegods han fann för sig; då han gör
räkenskap skall han uppräkna dem och desslikes huru många han låtit
besätta. Fogden fick aldrig taga penningar för afrad, smör, honung cller
annan årlig ränta, ’ty myntet försvagas alltid, räntan minskas och kommer
snarligen till intet’. Det lönade sig bättre för stormännen att sälja de
större partier, som samlades till deras gårdar och icke der behöfdes.
Fogden skulle årligen hafva tillsyn öfver röta på byggnaderne och
hägnaden, och hvad han derför får skall han låta blifva vid godset till
dess förbättring; hvar höst tage han hälften af humlen, frukten, honungen
m. m. Landfogdens uppgift gick sålunda i främsta rummet ut på att
kontrollera hvad godsegaren hade och att se till, att han af sine
underlydande fick hvad han skulle hafva.
Stormannen fick redan från barndomen öfva sig i krigisk idrott.
Liksom den hedna tiden hade medeltiden icke annat än i
undantagsfall, hvilka visserligen mot tidehvarfvets slut blefvo allt flere, en
särskild klass af medborgare, som hade valt kriget, vare sig det som i
verkligheten fördes eller det som skulle under fredstid afvärjas, till
yrke. Skilnaden mellan militär och civil fanns icke den tiden på samma
sätt som nu. Enhvar var färdig i vapnens bruk och ställde sig i krigarnes
flock — vi kunna knappast säga led — så snart behof deraf gjordes.
Att försvara hembygden, det var ingen börda, det var en skyldighet,
undan hvilken ingen tänkte på möjligheten att draga sig. Endast om
utsträcçkningen af hembygden kunde meningarna vara skiljaktiga. I
detta afseende gjorde sig den gamla bygdekänslan gällande ännu under
medeltidens slut. Man ville som sagdt försvara hembygden, men
liksom man åtog sig hennes försvar utan att vänta andres bistånd, så ville
man ock åt de andre öfverlåta försvaret af deras bygder, Denna
uppfattning uttalades i tydliga ord mot medeltidens slut, och detta under
brydsamma förhållanden, då de ledande, som förmådde öfverblicka det
hela, ville på enstaka punkter åstadkomma ett försvar, hvilket
bygdbefolkningen allena icke kunde komma åstad.
Om medeltiden fick sin karaktär genom hvarjehanda förmoners
reserverande åt de högre klasserne, så må, å andra sidan, erkännas, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
