Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 4. Allvarliga sysselsättningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452 EMBETEN.
desse högre klasser också togo på sig skyldigheter, som förut varit
jämnt fördelade på alla. En sådan skyldighet, som väl icke
fullständigt, men dock i väsentlig mon öfvertogs af stormännen, var
tjenstgöringen i krig. Om än allmogens skyldighet att försvara det egna
landet aldrig försvann, blef det frälset förbehållet att på de krigiska
händelserna utöfva det mäktigaste inflytandet. Striden till häst hade
fått en helt annan och större betydelse än striden till fots. I
krigsväsendet uppstodo under medeltiden förändringar, nya stridssätt
infördes, som man icke kunde lära sig utan genom aktgifvande och
öfning. Till en sådan fann den vanlige mannen icke tid eller tillfälle,
det var stormännen och de som hörde till dem, som genom öfning, och
flitig öfning, vunno erfarenhet i detta afseende och kunde verka
afgörande på utgången af ett slag. Det var den större skickligheten, som
dervid gjorde sig gällande. Andra fall funnos visserligen, i hvilka
mängden och förmågan att hålla ut betydde mera än skickligheten, t. ex.
vid de under medeltiden så ofta förekommande belägringarna dels af
större borgar, dels af de små fästen, som under oroliga tider uppfördes
än här än der i bygderna och vid de store samfärdsvägarne. Der kunde
allmogehoparne med fördel användas. Krigskonstens utveckling gjorde
det småningom allt mera nödigt att få öfvade skaror under erfaret befäl.
Dermed var början gifven till de värfvade trupperna och till kriget som
ett yrke.
Landets behof samt kärleken till manliga dåd och till allt, som genom
glans gaf lifvet prydnad, gjorde det till en skyldighet för stormännen,
och en kär skyldighet, att egna sig åt krigiska öfningar. Huru dessa
fortgingo i hvardagslag, derom veta vi intet, ty sådant var för tarfligt för
att komma att omtalas. Frukterna af de flitiga öfningarna i
Fodstidernas hvardagslag visade sig dels under krigen, hvilka jag får
tillfälle att omtala i nästa bok, dels i de ridderlige lekar, som förekommo
vid festliga tillfällen. Om dem skall jag genast tala i redogörelsen för
det festliga lif, som fördes af medeltidens stormän.
Liksom kriget ej ännu var ett yrke, så utgjorde ännu ej
embetsmännen ett eggt stånd, utsöndradt från folk i öfrigt genom förberedande
studier och genom krafvet på fackkunskaper. Stormännen hade mäktigt
främjat utvecklingen ända från medeltidens begynnelse genom att förena
sig till en sammanhängande grupp, öfver den genom lokala förhållanden
splittrade allmogen, genom att snabbare tillegna sig och tillämpa det
nya, som var för tiden karakteristiskt. Det var klart, att för dem
skulle reserveras alla de befattningar, som voro af betydelse för
medeltidens lif.
Konungen och hans ätt intogo icke en från stormännen isolerad,
öfver dem fullständigt upphöjd ställning. Medeltidens inhemske konungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
