Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 5. Nöjen och njutningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORNEJ, DYST, BOHORD. 485
Tha the herra stodho op fra bordh,
tha sa margh man bohordh
hær ok ther om markena fara
mædh marghin höfvizlikin skara.
Att öfva bohord kallades bordera.
Utlandets och Sveriges medeltidsskrifter göra alltid en bestämd
skilnad mellan tornej, dyst och bohord. Någon förvexling mellan
uttrycken förekommer aldrig.
I medeltidssvenskan förekommer någon gång uttrycket
spärbräkning. I det Fornsvenska legendariet (del 3 s. 66) talas om att ’öfva
dyst eller spärbräkning’. Ördet är lånadt från tyskans das speerbrechen
— spjutet var i de ridderlige lekarne det förnämsta. vapnet och
spjutbrytande kan således beteckna mer än ett slag af ridderlig lek, men
spärbräkning synes i det anförda stället vara likstäldt med dyst. Äfven
förekommer i medeltidssvenskan stäka, det tyska stechen, hvilket
betyder stickandet med spjuten eller lansarne.
För den följande framställningen af desse ridderlige lekar har jag
lagt till grund de nyaste utländska redogörelserna för ämnet, hvilka
förekomma i Viollet-le-Ducs Dictionnaire du mobilier frangais (del 2),
Gautier, La chevalerie, Schultz, Das höfische Leben in der Zeit der
Minnesinger och Niedner Das deutsche Turnier in XII und XIIHI
Jahrhundert. Den tidigare litteraturen om desse lekar är alltför mycket
uppfylld af fantasterier för att behöfva rådfrågas. I de fyra anförda
arbetena förekomma ymnigt hänvisningar till och utdrag ur medeltidens
källskrifter.
När dyst och bohord kommo i bruk finnes ingenstädes omtaladt.
Uppenbarligen ansåg man tornej vara den förnämligaste af desse lekar,
och derföre var man intresserad att leda detta tillbaka till dess ursprung.
Såsom andra, vida märkligare uppfinningar blifvit hänförda till en
bestämd personlighet, har man redan under medeltiden såsom den förste
uppfinnaren af tornej nämnt en viss Geoffroi de Preuilly, som måste
hafva varit en märklig man, eftersom flere franske medeltidskronister
finna det skäligt att omtala hans död, hvilken inträffade år 1066.
Dödsfallet beledsagas med uppgiften, ’qui tornamenta invenit’, hvilken
uppfann tornej. Redan Du Cange (Dufresne, sieur Du Cange), den ytterst
förtjenstfulle lexikografen, till hvars arbete nutidens forskare så tlitigt
och med så stor tacksamhet gå tillbaka för att hemta goda
upplysningar om medeltidens språk och öfriga förhållanden, sökte under
1600-talet (han afled år 1688) bevisa oriktigheten af detta antagande.
»Du Cange», säger Gautier, »har gjort sig möda att vederlägga ett så
djerft påstående genom att uppvisa, att tornej funnes redan tidigare
än den föregifne uppfinnaren lefde, men vi hafva icke behof af dessa
bevis, sunda förnuftet bör vara tillräckligt för att göra ände på hela
denna teori. Ett bruk, så allmänt och så djupt rotadt, föds icke en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
