Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 5. Nöjen och njutningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 TORNEJ, DYST, BOHORD.
vacker dag i hjernan hos en enda person för att utbreda sig öfver
verlden. Man uppfinner icke sådana saker» Men så mycket är säkert,
att tornej utbildades allra först i Frankrike, ty de kallas ’conflictus
gallici”, franske stridslekar. Så kallas de af kronisten Mathæus Paris,
och den engelske kronisten William af Newbury († år 1208) uppgifver,
att k. Rikard lejonhjerta införde de krigiske lekarne i England på den
grund. att han hade funnit, att Fransmännen hade dem att tacka för
sin öfverlägsenhet i krigisk färdighet.
Under medeltidens början hade folken ett krigiskt lynne. Man
befann sig ännu på ett helt ungdomligt stadium, ett sådant då man finner
en glädje i att pröfva de svällande kroppskrafterna, då manlig styrka
alltför lätt räknas för mera än vida högre egenskaper och färdigheter.
Man möttes från olika håll, kanske mera tillfälligtvis eller efter
öfverenskommelse — anledningar till strid fattades sällan — och kämpade
mot hvarandra i strid, som blef blodig. De ridderlige stridslekarne
voro en fortsättning af dessa verkliga strider, men de hade blifvit lekar
såväl derigenom att stigande bildning hade mildrat sederne, så att man
afhöll sig från alltför ofta påkommande och alltför svåra blodbad, dels
ock derigenom att man, sedan en större förfining hade inträdt, för desse
efterträdare till de gamla striderna på allvar hade uppfunnit en
myckenhet af ytterst noggranna och detaljerade regler, pedantiskt uppgjorda
och pedantiskt efterlefda af en hvar, som ville göra anspråk på att
räknas som höfvisk. Derföre voro dock medeltidens stridslekar
ingalunda oblodige. Månget märkligt dödsfall omtalas från tornej. I ett
tornej, som hölls i den tyske staden Neuss (i trakten af Köln) år 1240,
omkommo ej mindre än 60—80 personer. Kyrkan ifrade ock på det
skarpaste mot dessa förlustelser, som kostade menniskor, hästar och
penningar. På det stora mötet i Clermont år 1130 utfärdade påfven
Innocentius II ett förbud mot dem: den som i sådan strid blifvit dödligt
sårad kunde väl få bikta sig, men honom unnades icke kyrklig
begrafning — och han förnyade förbudet på mötet i Lateranen år 1139.
Förbudet förnyades år 1148 af påfven Eugenius III, år 1179 af Alexander
III, år 1193 af Coelestinus III, år 1201 af Innocentius III. Innocentius
IV utfärdade år 1245 ett nytt förbud, men det gällde dock endast för
tre år; han befarade att tornejen i hemlandet skulle alltför mycket draga
tankar och offervillighet från det tillämnade korståget. Att deltaga i
ett tornej medförde bannlysning enligt en skarp bulla af påfve Nicolaus
III, utfärdad år 1279. Ett nytt förbud utfärdades af påfven Clemens V.
Efter den tiden förekomma inga påfliga förbud — förkärleken för dessa
nöjen blef kyrkans sträfvanden öfvermäktig.
Det var dock icke endast kyrkan, som satte sig emot stridslekarne.
Äfven regenter utfärdade mot dem förbud. K. Filip August af
Frankrike tog år 1209 ed af sine söner, att de icke skulle taga del i tornejen.
K. Ludvig den helige fördrog dem ej heller. K. Filip III var i början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
