Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 5. Nöjen och njutningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488 TORNEJ, DYST, BOHORD.
Så började lifvet på gatorna. Man skulle se sig om, man skulle
på besök för att träffa gamle vänner och skaffa sig nya bekanta. Buller
var det om dagen på gator och torg, bullret fortsattes långt in på
natten. Mången skara kunde icke få qvarter i staden, utan fick tälta
utanför denne.
Man kom i tid, månge dagar före den egentlige festen. Visiterna
och kalasen kunde icke fylla tiden. Man började genast med de enklare
stridslekarne, med dyst och bohord. Man väcktes om morgonen med
musik och rop. Man lyssnade till messan och så strömmade man ut i
väldiga skaror, stridsmän, deras damer, åskådare. Damerna togo plats
på de uppförda tribunerna. De stridande samlades inom skrankorna,
deras vapendragare höllo sig inom hörhåll för att kunna i rätt tid gifva
sine herrar nya vapen.
Dysten, hvars ursprung faller inom forntidens skymning, var en
tvekamp till häst och det vapen, som användes, var spjutet. Hästarne
sattes i fart, riddarne reste sig i stigbyglarne, sökte stöd mot sadelns
bakstycke, böjde sig framåt, med spjutet lagdt i armhålan så att det
hade ett fast läge, det gällde att träffa motståndaren midt på skölden,
som täckte den venstra sidan af kroppen, eller midt på hjelmens öfre
del. Målet, efter hvilket man sträfvade, var att störta motståndaren ur
sadeln eller åtminstone att splittra spjutskaftet — sperskaft hette det
stundom i svenskan. Att icke träffa när man möttes det var en skam
och gjorde den felande genast stridsoduglig. Föll ej den ene eller föllo
ej båda, fortsatte man kampen, så länge spjut funnos att tillgå. När
alla spjuten voro förbrukade, om den ene kämpen hade fallit i följd af
sadelremmens bristande eller om båda kämparne hade kastat hvarandre
ur sadeln, var striden oafgjord och fortsattes med svärdet, men då
alltid till fots, äfven om båda hästarne voro oskadade. I dysten var
svärdkamp till häst lika orimlig som spjutkamp till fot.
I början möttes man mot man utan vidare omständigheter och man
kom hvarandre så nära, att hästarnes hufvud och bringor möttes. Senare
vidtog man en särskild anordning. Man satte tvärt öfver kampplatsen
ett lågt skrank, öfverklädt med tyg. De två kämparne ställde sig på
hvar sin sida af skranket och störtade mot hvarandra utmed skranket,
som hvardera hade utmed sin venstra sida. Då kunde hästarne icke
stöta mot hvarandre och hvardera kämpen måste hålla sig något vänd
åt venster.
Det spjut, som användes i dysten, var icke ett vanligt spjut,
spetsigt och bitande. I de ridderlige lekarne skulle man använda hvad
man i Frankrike kallade armes courtoises — vi kunna ju öfversätta det
med ’höfviska vapen’. Dystspjutet skulle kunna gifva kraftige stötar
mot sköld och hjelm, men det fick icke tränga in. Blånader o. d. skulle
man vara utsatt för, men icke för sår. Men det är klart, att dysten
det oaktadt kunde medföra stora vådor. En kraftig stöt mot pannans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
