Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 5. Nöjen och njutningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORNEJ, DYST, BOHORD. 493
blef den prisad, som kunde verkställa detta bortförande på ett så fint sätt,
att det såg ut, som om motståndarens häst följde frivilligt.
Naturligtvis kunde detta icke vara för motståndaren angenämt, han sökte värja
sig, och i detta fall kämpade man med svärd.
Då vi hafva så ytterligt få detaljupplysningar om de ridderlige
stridslekarne i Sverige, har jag ansett det vara nödigt att från
främmande land hemta närmare underrättelser. Jag har med afsikt valt
Tyskland, med hvilket land vi hade de närmaste förbindelserna.
Tornejet uppfördes för öfrigt olika i olika land. I Tyskland var spjutet
hufvudvapen, svärdet spelade en biroll. I Frankrike voro svärd och klubba
hufvudvapen, i England och i Italien klubban. Som ’armes courtoises’
voro nödvändiga, fick svärdet, liksom spjutet icke vara skarpt eller
uddhvasst. Det var tjockt och bredt, försedt med refflor, som något
minskade tyngden, och tvärskuret framtill. Det måste vara framtill så
bredt, att det icke kunde tränga in genom de öppningar, som voro å
hjelmen anbragta framför ögonen. Klubban var gjord af trä, för
prydlighetens skuld facetterad.
Den som efter stridslekarnes lagar var besegrad, gjorde stora
förluster. Han miste häst och vapen, hvilka tillföllo segraren. En
ädelmodig segrare behöll dem ej gerna, utan skänkte bort dem. Men
lyckoriddare, som dock icke voro för dålige att uteslutas från tornejet,
samlade, ifall de voro duglige och hade lycka med sig, förmögenhet
genom sin seger. Det som låg qvar på stridsplatsen tillhörde domarnes
biträden. ’Det farande folket’, spelmännen och deras likar, erhöllo rika
gåfvor.
Man kämpade för att visa sig duglig och för att för sådan
egenskap vinna erkännande. Men lön var dock utsatt för segraren. I början
voro prisen obetydliga: en falk, ett par vindhundar, en krans, en gördel
o. d. Under qvinnokultens dagar kunde man som pris vinna t. ex.
rättigheten att kyssa åttatio unga damer. Segraren kunde ock vinna
en ädelboren brud.
Man vände hem från stridsplatsen, mången var sårad, en och annan
kanske död eller hade den fullaste rättighet att vara genomtrött. Minst
trötta voro väl de, som hela tiden bara haft att se på. Damerna på
läktarne, som hade fått sitta, voro helt visst belåtna med sin dag. Hvad
bekymrade dem — såvida icke något alldeles särskildt intresse förelåg
— om den ena stupade, om den andra blef skadad. Skådespelet hade
varit herrligt. Detsamma tyckte nog också den stora skara, som under
hela tiden hade trängts kring skrankorna för att uppfatta så mycket som
möjligt af det som försiggick inom dem.
När deltagarne i tornejet hade kommit tillbaka till staden
eller qvarteret, vederqvickte man sig med ett bad, för att befria sig
från allt dammet och mjuka upp lederne. Derefter vidtogo andra
nöjen. Det lysande sällskapet samlades i festsalen. Prisvinnaren mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
