Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 5. Nöjen och njutningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPEL, DOBBEL. 503
sinsemellan lika. Den förnämsta brickan kallas huni d. v. s. björn och
han säges i gåtan dräpa menniskors boskap. Gåtan säger, att han var
’járni úrinn í kring’, hvilket är tvetydigt, men vi torde dermed böra
förstå ’svarfvad med jern’; han säges vidare hafva åtta hörn, men intet
hufvud. Formen torde emellertid hafva varierat. I hnettaflet kunde
man använda samma brickor som i hneftaflet. Dessa brickor hade
åtminstone ofta en spetsig afslutning. I Grettes saga (kap. 70) berättas,
huru en man satt vid hnettafl. Hans svärmor kom fram och inledde
en träta med honom. När båda hade blifvit vreda, tog hon en bricka
(tafla) — det var ett stort halatafl — och kastade brickan så, att
brickans hali eller spets gick in i ögat och trängde ut detta, så att det
låg ute på kindbenet. Fritzner antager, att halen befann sig på
brickans undersida och skulle sättas in i ett i brädet anbragt hål. Detta
strider dock mot den erfarenhet fynden gifva, ty enligt deras vittnesbörd
förekommer hålet i brickan, hvadan pinnen måste hafva sutit i brädet.
På Island, der björnar icke funnos, lämpades namnen efter der
rådande förhållanden: vilddjuret var der räfven och dennes vanliga offer
lammen. I norra Norge kallas brickorna räf och gäss, i Danmark hund
och harar.
I båda dessa spel förekommer således en bricka, som skiljer sig
från de andra genom olika storlek eller andra utmärkelsetecken. I de
satser af spelbrickor, som blifvit hittade i svenska grafvar, synes i
allmänhet en konung förekomma. Antalet brickor torde derföre kunna
antyda, till hvilket af de två spelen de höra. De i Statens Historiska
Museum utlagda fynden lemna cmellertid inga nöjaktiga siffror.
Kvátrutafl var uppenbarligen ett något senare infördt spel. Det
heter nämligen i de isländska Biskopssagorna (del 1 s. 177): »Det bar
så till i Vestfjärdarne (vestra Island), hvilket är mycket vanligt der i
landet, ehuru det icke är väl, att man spelar kvátrutafl» I
Sturlungasagan omtalas detta spel i redogörelser för händelser från åren 1198
och 1237. Enligt Sigurd Gudmundsson torde spelet hafva kommit till
Island under loppet af 1100-talet. Detta spel torde hafva varit hvad
vi nu kalla brädspel, hvilket spels regler fordra, att brickorna skola
vara platta, så att de kunna läggas på hvarandra. Namnet kan ock
omfatta det s. k. damspelet. 1
Ädlare än de öfriga spelen ansågs schackspelet vara. Öfverallt och
genom århundraden omtyckt, har det gifvit anledning till många
gissningar och förklaringar. Äran att hafva uppfunnit det har tillskrifvits
Greker, Romare, Babylonier, Skyter, Egypter, Judar, Perser, Kineser,
Hinduer, Araber, Araukanier, Kastilianare, Irer och Walesare. Såsom
upphofsmän hafva blifvit nämnda Jafet, Sem, konung Salomo, Aristoteles,
Semiramis, Zenobia och andra Enligt den senare tidens mera kritiska
1 Man gjorde i Tyskland skilnad mellan zabel (= tafl), damspelet, och
nürfzabel, brädspel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
