Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 4. Heraldik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEJON. LEOPARDER. 577
bakbenen. I ett fall har man funnit utrymmet så trångt, att endast
ett halft lejon fick plats.
Vidare förekommer lejonet i det högra fältet af en klufven sköld,
hvars venstra fält innehåller en half lilja (fig. 501), förste gången år
1310 (eller år 1304 — om detta fall jfr det följande). Enligt
vapenboken i Bergshammararkivet var det högra fältet guld med rödt lejon,
det venstra fältet blått med halflilja, silfver. Äfven förekomma sköldar
med ett upprätt lejon i det högra fältet, en hel lilja i det venstra
(t. ex. år 1374). Gående eller kanske snarare upprätt lejon och half
lilja förekomma i snedskuren sköld från år 1315 (fig. 502).
Lejonet räknas ju för djurverldens konung och dess stora anseende
uppenbarar sig äfven i den roll det kommit att spela i heraldiken.
Det synes derföre nästan förnedrande, när man i en sköld låter ett
lejon förrätta någon underordnad tjenst. Från år 1269 finnes en sköld
med ett upprätt lejon, som i den ene framtassen håller en liten lilja.
I en klufven sköld med ett upprätt lejon och en half lilja från år 1304
håller lejonet i den ene framtassen något, som ser ut som en stor spik,
i den ene baktassen något, som ser ut som en palmqvist. 1 Äfven inom
konstens område har man tillåtit sig att skämta med djurens konung,
så t. ex. när Vittore Pisano å frånsidan af den medalj, som han
utförde med anledning af Lionellos af Este bröllopp, låter Amor lära
ett stort lejon att sjunga efter noter.
Halfva lejon förekomma någon gång. I ett fall, från 1230-talet
jfr i det följande fig. 590), springer det halfva lejonet ut från en
liljestängel.
Lejonhufvud förekomma dels med en större del af halsen (år 1292,
fig. 503), dels utan hals sedt i profil (år 1316), dels framvändt (s. k
lejonansigte), från år 1343 (fig. 504). Den ätt, som från början af den
nyare tiden kallas Lejonhufvud (med tysk form Lewenhaupt), har fått
sitt namn efter de tre i skölden i profil framställda lejonhufvudena (fig.
505 a).
I en sköld af år 1353 förekommer antagligen en lejonram.
Genom en godtycklighet har man infört bruket att kalla lejon,
alltid gående, som icke hålla hufvudet i kroppens längdriktning, utan
vändt åt åskådaren, leoparder. Sådane förekomma i k. Valdemars sköld.
De förekomma äfven i hans ättlingars sköldar (fig. 505 b).
Halfva leoparder förekomma i en sköld från år 1427.
Af de vilda djuren förekomma utom lejonet i den svenska
medeltidens sköldar björn, ulf, svin, hjort och stenbock.
En gående björn förekommer i en sköld af år 1305, jfr fig. 506
från år 1357.
Tvänne björnramar ses i den fig. 167 afbildade skölden.
1 B. E. Hildebrand, Svenska sigiller från medeltiden ser. 3 fig. 29 och 163.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
