Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 4. Heraldik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.
VILDSVIK. HJÖORT. STENBOCK. 579
vänder hufvudet tillbaka (fig. 507). Detta sköldemärke förekommer
förste gången år 1305.
En ätt för, från år 1297, i skölden en snedbjelke, prydd med två
gapande djurhufvud — antagligen äro de ulfhufvud. Djurhufvudena
äro ofta så knapphändigt tecknade, att det icke är möjligt att bestämma
dem. I en sköld af år 1348 förekomma t. ex. tre djurhufvud, om
hvilka jag icke vågar uttala någon gissning. I en sköld af år 1343
förekommer ett halft djur riktadt mot höger, men med bakvändt hufvud.
Det är möjligt, att det är en ulf, men det kan ock vara en hund.
De svin, som förekomma i sköldarne, torde väl snarast få anses
som vildsvin; vid det tama svinet låda en del obehagliga
idé-associationer. Svinet framställes än i helfigur, än är det representeradt af
hufvudet. Fig. 508 och 509 visa exempel af båda slagen. Åtten med
helt svin kallades redan under medeltiden Glysing (så redan år 1295).
En riddare Kettil Glysing för dock år 1352 endast ett svinhufvud, med
väldige betar.
Främre halfdelen af ett svin förekommer i tvänne sköldar af åren
1357 och 1376.
Om dessa djur utmärkte sig genom väldig styrka och derföre kunde
anses lämpliga för sköldemärken åt personer, för hvilka krigisk idrott
låg nära, torde hjorten dels för sin snabbhet i rörelserna, dels för styrkan
i hornen kommit i åtnjutande af samma utmärkelse. Hornens styrka
torde dock vara det förnämligare skälet, ty hornen förekomma oftare
än sjelfva djuret. En hel hjort, springande, förekommer i det öfre
fältet af sköldar från åren 1313 och 1316. Ett hjorthufvud förekommer
i en sköld af år 1291.
Ett hjorthornspar förekommer redan i den förste adlige sköld,
som blifvit åt oss bevarad, från år 1219 (fig. 510). Han, jämte senare
sköldar med samma innehåll, tillhör en ätt, som under medeltiden
kallades Boberg. Namnet står således icke i något sammanhang med
bilden. Ånnu oftare förekommer ett enstaka hjorthorn. Formen vexlar,
ibland är det till ytterlighet stiliseradt, såsom t. ex. i fig. 511 från år
1275.
Den ätt, som i det öfre fältet af en delad sköld för en half stenbock,
uppträder under 1400-talet och fick stor betydelse under den nyare
tiden. K. Gustafs tredje gemål hörde till denna ätt, liksom hans andra
gemål hörde till den ätt, som i sin sköld förde tre lejonhufvud. Den
här meddelade fig. 512 är hemtad från ett sigill af år 1451.
Stenbocken kunde användas i heraldiken af samma skäl som hjorten.
Oxhorn användes ganska ofta som prydnader på hjelmen. I ett af
de förut citerade sköldebrefven omtalas hornen såsom visenthorn d. v. s.
bisonhorn. De skulle således tillhöra den vilde och icke den tame
oxen. De meklenburgske grefvarne och hertigarne förde i sine sköldar
ett tjurhufvud. Det är möjligt, att sådana förekomma äfven i svenske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
