Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 4. Heraldik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
580 BISON. STUT. OXHORN. GUMSEHUFVUD.
mäns sköldar, men det är icke lätt att skilja dem från oxhufvud. I
de fall, då medeltidens vapenbilder af denna art gifvit upphof till
tillnamn, samtida eller senare, är det oxen, som kommer till heder.
Någon hel oxe förekommer mig veterligen icke i någon svensk
sköld från medeltiden, utan endast oxhufvudet och hornen med eller
utan den närmaste delen af pannan. Ett oxhufvud med hals
förekommer redan i en sköld af år 1309. Oxhufvud med eller utan hals,
sedda framifrån eller delvis från sidan, förekomma icke sällan och synas
hafva användts som sköldemärke af flere ätter, af hvilka ingen varit
synnerligen framstående. Jag nöjer mig med att anföra ett exempel,
fig. 513, från år 1370. Sköldens egare hade namnet Anund Stut.
En af vårt lands förnämligaste ätter för namnet Öxenstjerna. Som
namnet är bildadt efter vapenbilden, hafva vi skäl att vänta oss en
oxpanna (stjerna = det tyska stirn), men med pannan följde hornen., I de
tidigaste exemplaren af detta sköldemärke spelar emellertid pannan ingen
roll. Hon kommer småningom till och slutligen tilläggas de två öronen.
Som utvecklingen är af intresse just med afseende på namnet, torde
det vara lämpligt att här återgifva stadier af utvecklingen i fig. 514—
517. I fig. 514, af år 1312, äro hornen hufvudsak, det som förekommer
nedanför dem är en stiliserad antydan, att hornen stå i samband med
något annat. I fig. 515, af år 1330, är den nederste delen visserligen
fortfarande stiliserad, men åtminstone en tillstymmelse till en panna
framträder. Denna eller åtminstone den pannan beklädande huden
framträder ännu tydligare i fig. 516, af år 1338. Under 1400-talet
tillkomma öronen (fig. 517).
Från kretsen af de tama djuren är väl det gumsehufvud hemtadt,
som en framstående samtida till den äldre hr Sten Sture, hr Gustaf
Karlsson, förde i sin sköld (fig. 518, af år 1482). Gumsehorn
förekomma äfven (jfr i det följande fig. 591).
Hunden, beprisad för sin trohet, synes icke i Sverige hafva funnit
nåd för dem, som sökte förebilder för sina sköldemärken. Om
möjligheten att tyda ett halft djur som en hund har jag talat, när jag
redogjorde för den heraldiske ulfven.
Jag öfvergår nu till foglarnes verld.
Främst inom denna står örnen. Han lämpade sig synnerligen väl
för den stiliserade heraldiska användningen och har också i alla land,
i hvilka heraldisk konst blifvit öfvad, flitigt använts. Han har dervid
blifvit temligen barbariskt behandlad, såsom när han blifvit begåfvad
med två hufvud. I bevarade svenske sköldar förekommer örnen förste
gången år 1279: allt är framvändt utom hufvudet, vingarne utbredde
åt båda sidor, stjertfjädrarne hafva genom stilisering fått liljeform (fig.
519). Man har kallat heraldiske örnar af detta utseende ’fläckte’.
Uttrycket synes mig ytterst olämpligt. Framvänd örn är ett vida bättre
uttryck. Att man lät den framvände örnen få hufvudet i profil beror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
