Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 1. Krigsfolket och dess beväpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
618 LEDUNG.
härad. Ordnade efter hamnor (1) och efter inbyggareantal (2) komma
häraden i dessa två följder
(1) Viske Halmstads Fjäre Himble Tönnersjö Årstads Faurås Högs.
(2) Viske Halmstads Tönnersjö Högs (Årstads) Faurås Himblo
Fjäre.
Olikheten mellan de två följderna kan bero derpå, att ett och annat
härad genom nyodlingar hade vunnit ökad befolkning efter den tid,
då ledungsväsendet reglerades.
Det område, som ställde ett skepp, kallades i Danmark skipæn.
Såsom vi se, kunde ett härad omfatta två eller tre eller fyra skipæn,
ja, häradet kunde (jfr det lilla Viske härad) sammanfalla med skipæn.
I Norge kallades det område, som ställde ett skepp, skipretöðt.
Skeppen voro olika stora, de hade 20, 25 eller 30 tofter. Då två män
brukade sitta på hvar toft, blir antalet män 40, 50 eller 60, således
något större än i Halland. Skeppsredornas antal från Halogalands
nordgräns till Göta elf var 309. Ej blott sjelfva kusten, utan landet
uppåt elfvarne, så långt de voro farbara, var uppdeladt i skeppsredor.
De två, som suto tillsammans på en toft, höllo sig med en båge. Man
kunde nöja sig härmed, då man tänkte sig, att den ene sköt, medan den
andre rodde. Men vid en landstigning, då man väl icke satte hälften
af besättningen som vakt vid skeppen, hade väl båda männen från
hvar toft kunnat behöfva båge. Hvardera hade väl andra vapen.
Jag har redan i del 1 s. 259 framhållit, att vi icke ega rättighet
att för ledungsskeppen indela besättningarna i tvänne väl skilde grupper,
roddare och krigare — roddaren var, så snart han ej rodde, krigare,
krigaren gjorde, när han ej var upptagen i strid, tjenst som roddare.
Vår medeltidslitteratur känner ingen annan personskilnad om
skeppsbord än den mellan styrman och hasetar, hvilke senare hade namn efter
årtullarne.
Äfven i Sverige måste de skepp, som användes i ledung, hafva
varit af vexlande storlek. En antydan rörande den minsta storlek, som
plägade förekomma, lemnas oss af hertigarne Eriks och Valdemars
skrifvelse af år 1309 till inbyggarne i Tiundaland, i hvilken de, bland annat,
uppmana dem att komma till Stockholm med alla de skepp, som bära
mera än tjugo menniskor; dem, som de icke kunde föra dit, skulle
de sänka, så att de icke kunde användas till hertigarnes och deras egen
skada. Samma bref (DS nr 1636) innehåller för öfrigt den bestämda
uppgiften, att hamnan var ett område, som ställde en väpnad man:
’vidare befalla vi, att en man från hvar hamna, färdig med häst och
vapen, är redo dag och natt, till dess han får befallning af oss eller
af oss älskelige hr Birger Persson lagman i Uppland’.
Medeltidens Sverige börjades vid Brömsebäcken med det lilla
öländska lagmansdömet på andra sidan sundet, under det man i fastlandets
hela kustbygd och vidare ända upp till Vettern och Kålmården lefde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
