Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 1. Krigsfolket och dess beväpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSVAR. UTSKRIFNING. 635
och med hvar fjerde eller tredje karl — ibland ännu mera. Hr Erik
Trolle skrifver år 1505 till riksföreståndaren: »när Värend var
församladt vid Tingsryd i landamärket mot Blekinge, då voro der utöfver
1,000 gode skyttar med sköna armborst och skäktor, unge karlar med
pålyxor och bass-spjut (björnspjut). Jag hade det ingalunda trott, hade
jag icke låtit räkna skyttarne, dock var det icke man ur huset, utan
en karl af hvar gård» Inom vissa landskap hade man tydligen vunnit
synnerlig skicklighet i användandet af vissa vapen. Regeringen var
derföre angelägen att få så mycket som möjligt af sådant, med särskild
skicklighet utrustadt folk, framför allt af skyttar. Det hände derföre,
att man från ett landskap begärde ett visst antal skyttar; huru desse
skulle utses öfverlät man åt nbyggarne sjelfve att afgöra. År 1532,
då k. Kristiern å nytt hotade, begärde k. Gustaf från Dalarne 1,500
gode karlar med armborst, pilar och skäktor samt tvänne månaders kost.
Samma år skickade han bud till Småland efter gode skyttar. »I Värend
skola väl finnas de med rör [skjutvapen] umgå kunna, dem hade vi
gerna i vår tjenst» I detta fall var det således icke fråga om en
utskrifning, utan umgicks konungen med tankar på att värfva folk för
sin tjenst.
När en viss procent af befolkningen skulle gå ut, var det nödigt
att för hvart område känna de vapendugliges antal. I handlingar från
början af 1500-talet nämnas ock mantalsting, möten som höllos för
upptecknande af de vapenföre männen. Rotmästare och fjerdingsmän
voro tillsatte i socknarna för att se till, att hvar och en hade sina vapen
i ordning. Budkafle kunde uppskäras af rotmästare, fjerdingsmän och
fogdar.
Allmogehären, som uppträdde i krig, saknade den uniformering,
som tillkommer nutidens krigare. Klädernas snitt var väl i hufvudsak
detsamma för alle, men detaljerne, färgerne, ibland väl äfven materialet
vexlade. ÅÄfven vapnen kunde vara af vexlande beskaffenhet.
De svenske medeltidslagarne tala om folkvapen eller härvapen —
ibland heter det ’fulla folkvapen’. Orden äro af samma betydelse, ty
med ’folk’ betecknas stundom en till strid ordnad skara. I Östgötalagen
(vaþamalabalken kap. 15) omtalas tre folkvapen, skölden, svärdet och
kittelhatt. I Södermannalagen (giftabalken 6, jfr tillägget 2) omtalas
fyra folkvapen, skölden, svärdet, kittelhatten och spjutet. I Helsingelagen
omtalas fem folkvapen: svärdet eller yxan, jernhatten, skölden, brynjan
eller muzan och båge med tre tolfter pilar. I kungörelsen om k. Karl
Knutsons utskrifning af år 1452 talas om pansar, sköld, jernhatt,
armborst, glafven eller spjut och polyxa jämte åtta tolfter pilar.
Om brynja, muza eller pansar, jernhatten och skölden, d. v. s.
lifvapnen (enligt Helsingelagens uttryck) sådana de buros af allmogen,
har jag inga upplysningar att lemna utöfver hvad jag i den föregående
boken meddelat.
Hildebrand, Stveriges Medeltid 2. 40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
