Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 1. Krigsfolket och dess beväpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
634 FÖRSVAR. UTSKRIFNING.
påminnte något om ledungen, genom hvilken man ju drog ut från
hemorten till andra trakter, till främmande land. De få lagstadganden om
ledungen, som blifvit åt oss bevarade, låta icke minsta möjlighet till
tvekan eller afslag uppstå. I fråga om uppbåd till försvar af en annan
del af riket funnos inga lagstadganden. Och vid sådana uppbåd
förekommo verkligen både tvekan och bestämda afslag. När under hr
Svante Nilssons tid blodiga och långvariga strider utkämpades vid
Kalmar, uppbådades manskap från det närliggande Värend, men
Virdarne svarade ett bestämdt nej. Riksföreståndarens personliga
inflytande förmådde bönderne i Vestra härad och Södra Vedbo härad att gå
till Kalmar. Svaret kunde vara värre än ett enbart nej. Under nödens
år 1504 ville bönderne i Kalmartrakten ingen undsättning göra utom
med så skäl, att de skulle gå man ur huset och slå hvar hofman ihjäl.
Men å andra sidan hånde det ofta, att utskrifningen möttes med
stor beredvillighet eller åtminstone icke med något knot, af hvilket
genljudet kunnat genom århundradena hinna till våra öron. År 1506 kräfde
k. Hans skatt af bönderne i Möre och Värend. De svarade, att den
skatten skulle de utgifva med bolyxor och dalpilar. År 1507 var det
lika stort behof af folk utanför Kalmar. Hemming Gadd samlade ute
i länet 800—900 män. I Möre skulle hvar vapenför man, d. v. s. den
som räknade 15 år eller mera, sitta redo att gå ut. Utsigterna började
ljusna mot slutet af hr Svantes regementstid. Sedan allmogen fått veta
de goda tiderna, hafva de uppsagt, att hvilken hemma sitter, den vilja
de hänga i hans egen port. Med en yttersta kraftansträngning ville
man söka få slut på det förödande och utarmande kriget. År 1517, då
det gällde att försvara Sverige mot den omilde konung Kristiern,
svarade Vestmanländingarne med samme mun och uppräckte händer, att
de ville alle vara redo både dag och natt med deras harnesk och växrjor,
ehvar behof kunde göras för Sveriges kronas bästa. Böndernes villighet
att resa sig i stort, när det gälldo att afkasta en tyngaude börda af
utländskt förtryck, är för alla bekant. När Engelbrekt satte sig i
spetsen för resningen, växte denna med lavinens fart och
ansträngningarna kröntes med seger. Samma villighet, med undantag för de
tillfällen då krigstillståndet räckte år ut och år in, icke blott under de
tider, då arbetet var mindre maktpåliggande, utan ock under de brådaste
andtider, funno Sturarne och hr Gustaf Eriksson.
Utskrifningarna kunde vara mera eller mindre stränga. När k.
Karl Knutsson befarade ett anfall af den danska flottan, gjorde han år
1452 utskrifning inom kustområdena. De bref, som gälla det län inom
Östergötland, som innehades af hr Åke Jönsson, finnas bevarade. I
dem säges, att sju bönder skulle göra ut den åttonde och sju landbor
likaledes den åttonde med nödiga vapen. Detta uppbåd gällde
krigföring till sjös och påminner således om den gamla ledungsskyldigheten.
Under början af 1500-talet skref man ut hvar sjette eller femte, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
