Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 1. Krigsfolket och dess beväpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
638 BEVÄPNING.
Samman med hellebarder omtalas i medeltidens texter luranglar.
Peder Månsson talar i sin Stridskonst om att låta nederfalla och
uppresa hellebarder och luranglar. På ett annat ställe talas i samma bok
om ett hål, genom hvilket man kan träda en lurangels ände eller en
annan stång (kap. 93). Lurangeln hade således en stång, hvilken helt
visst var lång. Peder Svart berättar, att Gustaf Eriksson, när han under
det begynnande befrielsekriget låg med sitt folk vid Hedemora, ’höll
han flitigt på att öfva dem i krigshandel, lärde dem göra sig spetsar,
dem de på den tiden plägade kalla ljurångar eller ljurångastänger,
undervisande dem huru och till hvad de dem bruka skulle’.
Ördet spets som namn på ett stickande vapen är under slutet af
vår medeltid mycket vanligt. Det torde i nutidens språk närmast
motsvaras af pik.
Slutligen förekommer, af gammalt, spjutet, upptaget bland de i
lagarne omtalade folkvapnen.
De här efter texterne uppräknade formerne, utom bredyxan och
spjutet, bilda så att säga öfvergångsformer mellan dem båda. Uttrycket
kan synas betänkligt, då mellan en vanlig yxa och ett vanligt spjut
ingen likhet finnes: yxan verkar genom sin tvärställda egg, spjutet
genom sin framsträckte udd. De två mot hvarandre kontrasterande
formerne framträda i sin olikhet mycket tydligt i fig. 609—611 och
fig. 612—614. Den första gruppen återgifver helt visst de s. k.
bredyxorna. Af de tre här meddelade profven är originalet till fig. 609,
funnet i Uppland och här återgifvet i 1/4 af den naturliga storleken,
utmärkt genom en synnerligen kraftig konstruktion. OÖriginalet till
fig. 611, funnet i Vestergötland och här återgifvet i 1/3 af den verkliga
storleken, är ock ganska kraftigt. Genom derå förekommande bokstäfver
(jämte en djurfigur) hänföres denna yxa till medeltidens slut.
Öriginalet till fig. 610, äfvenledes funnet i Vestergötland, är här återgifvet i
en åttondedel af den verkliga storleken. Denna yxform är icke vacker,
han synes ej häller synnerligen praktisk, i all synnerhet när han, hvilket
ej sällan är fallet, har stora mått, men det oaktadt var han under
medeltidens senare del mycket vanlig — exemplar af denna form hittas
ofta i jorden, han förekommer äfven ofta i bildverken.
Fig. 612 och 613 återgifva tvänne spjut af enkel och kraftig form.
Att äfven andra former än den lansettformige funnos under medeltiden
se vi af fig. 614. Öriginalet är ej mycket stort, det är endast 9 cm.
långt, men det torde dock vara för långt för att räknas till pilarne.
Fig. 615—618 visa något mera utvecklade spjutformer. Fig. 615
och 616 hafva fått ett slags hals, fig. 617 och 618 hafva en tvärslå
eller ett par tvärringar. Sjelfva bladet är olika i alla fyra exemplaren.
Fig. 619 representerar en annan grupp af vapen. Det är en stark,
långskaftad spets, hvilken springer fram liksom ur en i profil sedd
blomkalk, hvars ena blad utgöres af en hammare, det andra af en något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
