Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 1. Krigsfolket och dess beväpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAPENSYN. 643
talas om tjenst och tjenstemän — med tjenst menas tjenst i krig. Det
har i senare tider blifvit sed att kalla denna tjenst rusttjenst. I ännu
senare tid har man, i ett anfall af kritiskt lynne, utdömt detta ord och
ersatt det med russ-tjenst, d. v. s. hästtjenst, och man har dervid
hänvisat till det tyska ordet Ross och den gotländska benämningen för
hästen russ. Jag har i det föregående begagnat uttrycket russtjenst,
hvilket jag beklagar. I medeltidens urkunder och texter förekommer
hvarken ordet russtjenst eller rusttjenst, men väl förekommer under k.
Gustafs tid i sammanhang med frälsetjensten ordet rustning, med den
tidens sjelfsvåld i skrifning stafvadt på olika sätt, t. ex. år 1533:
’denne rösthningh stodh i Faleköpingh S. Andree dag’. Röstning eller
rustning betyder uppenbarligen i detta fall vapensyn. När detta ord
då förekom med sådan betydelse, synes mig rusttjenst vara det bättre
af de två uttrycken.
Det anförda uttrycket visar, att vapensynerna under början af
1500-talet icke höllos på den i landslagarne bestämda tiden, ej heller alltid
på de i dem bestämda orterne. Man fann det bättre att rätta sig efter
de för tillfället rådande omständigheterna.
Bonden kunde således, under vissa förutsättningar, blifva frälseman
och göra hästtjenst, men ock — liksom andre frälsemän — träda
tillbaka. Jag har redan framhållit (s. 201), att den, som vid vapensynen
blef godkänd såsom nyvorden frälseman, torde hafva fått något
skriftligt bevis derpå och äfven anfört ett sådant, men derjämte framhållit,
att de styrande utan att fråga efter vapensynerna utfärdade tjenst-
och frälsebref åt hvarjehanda personer. Många sådana bref äro bevarade.
Antagligen hafva ännu flere under tidernas lopp gått förlorade.
Betänkligt är, att ett och annat sådant tjenst- och frälsebref innehåller
en frikallelse från krigstjenst. Detta var ett uppenbart missbruk.
Landslagarne fastställa dödsstraff för den, som rymde undan
konungens baner. Den som ej, sin pligt likmätigt, infann sig till
krigstjenst, skulle mista frälset och betala böter till ett belopp af 40 mark.
I verkligheten var man dock strängare.
Det är allmänt bekant, att den s. k. Hermanshultslägten i
Östergötland ansett sig och ansetts härstamma från Folkungarne. En
sakförare, som möjligen ville slå mynt af slägtens kongliga börd,
förevisade min framlidne fader ett pergamentsbref från k. Magnus Erikssons
tid, hvilket skulle innebära bevis för slägtförhållandet. Hvarken egaren
eller sakföraren kunde läsa en handskrift från medeltiden. Urkunden
innehöll, att en frälseman blifvit funnen skyldig att mista lifvet,
derföre att han ej hörsammat kallelsen att gå i fält, men som det lyckats
honom att bevisa, att hans son gått ut i hans ställe och således all
rättfärdighet blifvit fylld, upphäfdes dödsdomen. År 1364 blef en
frälseman dömd från lif och gods, derföre att han försutit k. Albrekts
bud om utresa, d. v. s. om härfärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
