Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 2. Försvarsverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BORGARNAS BETYDELSE. 811
biskopen. Efter att en tid hafva tillhört kronan återföll Stäket till
erkebiskopsstolen och erhöll erkebiskop Nils Ragnvaldsson år 1440
riksrådets tillstånd att åter uppföra slottet. Är 1465 säges, att slottet
blifvit bygdt, icke med erkebiskopens egna medel, ej heller med
kronans, utan med erkebiskopsstolens och kyrkans samt presternes biträde.
Byggnadsarbetet fortsattes, fästet blef starkt, så att det kunde uthärda
en allvarlig belägring. Det var en skarp, men befogad kritik af
prelaternes politiska sträfvanden, när riksmötet år 1518 beslöt, att fästet
skulle nedbrytas. Lemningar finnas dock ännu qvar. Arnö i Ekoln
tillhörde erkebiskoparne alltifrån år 1297. Det blef mycket bebygdt
under olika erkebiskopars tid, under senare hälften af 1300-talet och
under förre hälften af 1400-talet. I ett inventarium af år 1444
omtalas såsom slottets tillhörighet fyra kanoner, förutom andra eldvapen;
här har således funnits ett fäste. Det erkebiskopliga kapellet har i
senaste tider varit användt som — brygghus. Vid Östersjön, i
Österåkers socken, låg gården Tuna, tillhörig erkebiskopsstolen, hvarest
den olyckligt ryktbare erkebiskopen Jöns Gerekinsson (afsatt år 1421)
lät uppföra ett stenhus.
Åbobiskoparne hade 11/4 mil i sydost från Åbo gården Kusto,
der biskop Magnus Tavast mot midten af 1400-talet uppförde en fast
stenbyggnad.
Uppfattningen af medeltidens förhållanden har i vårt land varit
och är ännu ganska skef. Förutfattade meningar hafva hittills gjort
sig i hög grad gällande, och dessa bero i väsentlig mon på knapp-
att man så ytterligt länge försummat att åt vår medeltid egna ett
omfattande studium. Mycket godt arbete har visserligen blifvit gjordt för
utredande af de politiska förhållandena, men dotta är icke nog; det
politiska lifvet är endast en del af det lif, som lefdes. Vi hafva icke
allenast med traktater och krig att göra, utan med lifvet i dess helhet
— för så vidt detta kan uppspåras och uppvisas.
Till den ytliga uppfattningen af medeltidens förhållanden hör talet
om ridderliga röfvareborgar. Det är sannt, att i utlandet funnos borgar,
som under vissa tider verkligen voro röfvarenästen, från hvilka
underhafvande utsögos och fredlige resande utplundrades genom afgifter
eller på ännu gröfre sätt. Men deraf följer icke, att alla borgar voro
af sådan beskaffenhet.
Jag har i början af detta kapitel omnämnt de ringmurar, som,
tillhörande heden tid, förekomma å bergshöjder. Desse hafva af den
allmänna meningen stämplats som röfvareborgar, och denna åsigt har
hållits vid lif, derföre att man icke gjort sig besvär med att
undersöka de förhållanden, under hvilka dessa borgar förekomma. En sådan
granskning visar, att dessa borgar i regeln ligga bakom bygden, åt
utmarkerna till: de voro icke anfalls- utan tillflyktsorter. Kyrkorna,
Hildebrand, Sveriges Medeltid 2. 51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
