Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 3. Eldvapen och deras föregångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLIDOR. 831
ställande han fick hjelp af de tyske borgarne i Roskilde, ty, säger
Saxo, 1 Danskarne förstodo den tiden icke att sköta sådane
krigsmaskiner. Det närmast följande året omtalas en valslunga
såsom använd i Norge.2 Från så tidig period hafva vi i Sverige icke
någon uppgift om blidor, men det finnes intet skäl att antaga, att man
i detta afseende var senare i Sverige än i de två grannlanden.
Under heden tid funnos endast trähus, mot dem gjorde de af
gammalt brukade vapnen till fylles. När bygdens befolkning hade
sökt en tillflykt inom en på en bergshöjd upplagd ringmur, var det
fortfarande menniskorna man ville åt, icke ringmuren, hvars sluttande
yttre sida kunde, om än med svårighet, öfverstigas. Helt annat var
det, när verkliga medeltidsfästen uppfördes med faste, af bruk
sammanhållne och lodräte stenmurar. Här voro försvararne så godt som
oåtkomlige, derest man icke kunde skjuta hål på muren. Vi hafva i
föregående kapitel kunnat få en föreställning derom, huruledes under
ofredstider, vare sig ett inhemskt parti stod emot ett annat eller en
utländsk fiende hemsökte landet, den ena borgen byggdes efter den
andra: de växte nästan som svampar ur jorden. De voro i allmänhet
icke stora, dessa borgar, och delvis torde de hafva bestått af trä, i
hvilket fall elden var det bästa anfallsvapnet. Men tillvaran af dessa
många borgar och de upprepade gånger förekommande belägringarna
af de mera betydande fästena synas hafva bort kräfva god tillgång på
belägringsmaskiner.
Så var emellertid uppenbarligen ej fallet. Under en långvarig
belägring hade man icke alltid tillgång till blidor; att uppställa sådana
var tydligen förenadt med ganska stora svårigheter.
Hemming Gadd belägrade sedan år 1506 Kalmar. Följande år har
han att omtala, att han låtit ’resa’ en blida, »hvilken är alldeles
uppsatt, såsom hon bör vara; der fattas intet mer uti än att vi icke råka
kasta in till dem på slottet, ty den henne gjort har väl sett blidor
tillförene, men han kan icke finna på laget att kasta med henne.
Stadigt står hon, när hon slår lös, så att foten ej röres. Ett kast kastade
hon med en sten på 131/2 pund, och orkade denne ej längre än till
gropen [— grafven] närmast slottet, och en sten kastade hon vid ett
halft skeppund, han flög 3 famnar upp i vädret och långt öfver slottet.»
Hemming Gadd ber riksföreståndaren sända Hans målare från
Stockholm ’för att komma henne i gång’. 3 Alltså var denne en specialist
i fråga om blidor, ehuru hans yrke var af annan, vida fredligare art.
Den, som hade till yrke att bygga och sköta blidor, kallades
blidomästare, på latin magister ballistarum. Ett annat intyg om den
torftiga utrustningen i afseende på belägringsmateriel lemnas af en
1 Saxo, Gesta Danorum, s. 436 (Holders upplaga).
2 Munch, Det norske Folks Historie, del 2, s. 735.
3 Styffe, Bidrag, del 5, s. 147.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
