Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 3. Eldvapen och deras föregångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
836 ELDVAPNENS UPPKOMST.
uttrycket sparbössa. I latinet förekommer för eldvapnen jämte pixis
namnen busta och bombarda. Det latinska ballista betecknar deremot
blidan. Till specialnamnen återkommer jag i det följande.
De första fullt tillförlitliga uppgifter, Essenwein funnit om
eldvapen, äro följande.
År 1344 hade erkebiskopen af Mainz en eldskytt.
Ar 1356 omtalas i Nürnberg skytt och krut.
År 1364 använde hertig Stefan af Baiern under en belägring bössor.
År 1365 omtalas i Belgien balistæ (blidor) och tonitruales bustæ
(åskbössor).
År 1367 funnos i Nürnberg två bössor, ur hvilka man sköt eld.
Åren 1371—1373 funnos i Augsburg bössor och tillverkades krut.
År 1374 talas i Speier om en ny mästare, som kunde skjuta med
bössor.
År 1375 fick en gjutare i Nürnberg betaldt för fem bössor, ur
hvilka man sköt.
År 1378 omtalas i samme stad stenkulor för två koppar- och två
jernbössor, äfvensom en bössmästare.
Samma år tillverkades i Augsburg tre bössor, som kunde på ett
afstånd af 1,000 steg skjuta kulor af 127, 70 och 50 skålpunds tyngd,
och lärde sig tre patricier i denne stad att skjuta med bössor. 1
Alltså från tiden närmast före midten af 1300-talet började de
tyske städerne förse sig med fästningsartilleri, och de tyska
förhållandena voro för den tidens Sverige de vigtigaste.
I hof- och statsbiblioteket i München förvaras en handskrift med
titel ’anvisning att göra krut, ladda bössor och skjuta’. Enligt
Essenwein hör denna handskrift till slutet af 1300-talet, hon kan icke gerna
hafva kommit till före år 1380. Här finna vi de tidigaste detaljerade
upplysningarna rörande kanoner. De i denna handskrift af bildade se
ytterst primitiva ut: temligen korte jerncylindrar, antagligen bildade
af sammansvetsade jernstänger, försedde med förstärkningsringar kring
mynningen, kring midten (denne ring har en ögla) och kring bakkanten.
Med jernband äro de gröfre kanonerne fäste vid längs midten
urgröpte stockar, hvilke i sin ordning lades på låge vagnar, för att
lättare kunna förflyttas från ett ställe till ett annat. När kanonen skulle
laddas, restes han på bakänden, krutet fylldes i efter mått, en träplugg
drefs ned, så att han kom att sitta mellan krutladdningen och den af
en med fett insmord trasa omgifna stenkulan. Denna handskrift
omtalar en egendomlig metod att pröfva en kanons hållbarhet: man fyllde
honom med krut, satte en träplugg i mynningen, ställde derefter
kanonen med mynningen mot marken och antände krutet: »den kanon,
som då består, han är säkerligen god.» 2
1 Citat för alla dessa uppgifter förekomma i Essenweins arbete, s. 8.
2 Teckningarna i denna handskrift äro återgifna af Essenwein, A. 1—9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
