Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 5. Krigföringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
924 KRIGFÖRINGEN
Erkebiskopen befann sig i Vesterås, och ryktet visste berätta, att
han närmade sig mot Södermanland. Konungen, som vistades i Strängnäs,
skickade ut svenner för att taga reda på förhållandena. De kommo åter
vid 3-tiden en morgon med bud, att fienden ej kunde upptäckas, och
lade af sig vapnen. Men när vintermorgonen hade grytt, den 9 februari
1457, smögo sig erkebiskopens trupper in i staden. Endast 30—40 män
slöto sig kring konungen, dennes häst blef skjuten under honom, han
sjelf blef sårad. Han skyndade dä till Stockholm, hvars borgerskap
förklarade sig stå på hans sida, och han rustade sig till försvar. De
båda malmarne afbrändes, på det att icke de derstädes förekommande
byggnaderne skulle bereda fienden skydd. Den 13 februari började
erkebiskopen belägra Stockholm. Ett utfall gjordes, men ledde icke
till något resultat. Rykten om en sammansvärjning mot konungens lif
voro i omlopp. K. Karl, som tidigare visat blick för förhållandena
och kraft i handling, föredrog nu att lemna allt och for till Danzig.
Alla slott gingo erkebiskopen till handa
förutom Kalmar, det kunde mot honom stånda,
hr Gustaf Karlsson der uppå var
sitt riddarenamn med äran bar.
Hr Erik Axelsson begaf sig mot Viborg, en fyrpil tände eld på
höförrådet inom fästningen, och elden tvang försvararne att gifva sig.
K. Kristiern, som nu inkallades, plågade landet med tunga
pålagor. När en ny sådan år 1463 påböds, för att möjliggöra ett
föregifvet krig mot Ryssland, vägrade Uppländingarne att utgifva skatten,
och erkebiskop Jöns Bengtsson fritog dem från honom. Detta
föranledde en brytning mellan konungen och erkebiskopen, den senare blef
fånge. Då reste sig Uppländingarne, som fruktade för efterräkningar,
och begåfvo sig i största tysthet till Stockholm. De lägrade sig den
18 augusti om aftonen på Brunkeberg och gingo öfver på
Helgeandsholmen. Under natten sökte de bryta upp dörren till den inre
Norderport, men bullret varskodde besättningen och borgarne. Rimkrönikan
säger ’bonda örlig kan man icke prisa’ och anser, att med någon
förtänksamhet hade de nog kommit in i staden. Om morgonen lade sig
konungens skepp vid Sandbron, på Norrmalm, hvarigenom
bondehoparne å Brunkeberg och å Helgeandsholmen blefvo skilde åt och
båda nedgjordes söndagen den 21 augusti.
Erkebiskopens fängslande framkallade en resning, som leddes af
biskop Kettil i Linköping. Denne innehade Stäkeholms slott; han lät
belägra Stegeborg, Ringstadaholm, hvilket intogs, och Rumlaborg, han
drog upp till Svealand, der han vann Dalkarlarne för sin sak. Vald
till rikets höfvidsman, ryckte han med en här, hufvudsakligen
bestående af Dalkarlar, mot Stockholm, som han vid midten af februari
började belägra. På vägen till Stockholm hade han anordnat en
belägring af Almarestäk, hvilket ock gaf sig i senare hälften af mars.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
