Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 5. Krigföringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER SENARE DELEN AF 1400-TALET. 927
derföre blefve aldrig fred i landet under hans regemente». Vid den
tiden var det knappast mera än Stockholms stad, som var honom
troget.
I september 1466 var en lysande församling å Nyköpings slott,
der hr Ivar Axelsson gifte sig med k. Karls dotter och hr Erik Axelsson
med en annan högbördig svenska (af de äldre Sturarnes ätt). De
mäktige Tottarne närmade sig alltmera till de mera fosterländskt sinnade
af de svenske stormännen. Under det man i Nyköping förlustade sig
och äfven afhandlade allvarliga angelägenheter, hade den af
erkebiskopen svårt förorättade hr Nils Sture i Gestrikland framkallat en
resning af allmogen. Derifrån gick han in åt Dalarne, hvars allmoge
med lifligt bifall lyssnade till hans ord, att k. Karl borde kallas
tillbaka till riket. Han tågade ned mot Mälaren och begynte belägra
Vesterås slott. I lägret uppsattes en skrifvelse, i hvilken ’fattige
friborne frälsemän, köpstadsmän, bergsmän och menige allmoge i Dalarne
och fullmäktige sändebud af Helsingland, Gestringaland, Medelpad,
Ångermanland och all Norrbotten, Roden, Fjädringaland och allt
Uppland och allt Vestmanland’ den 6 november erbjuda k. Karl att vända
åter till dem och öfvertaga styrelsen. Svaret blef undvikande. Oro
och härfärder förekommo i mellersta Sverige, der sinnena voro
splittrade mellan olika partier. I juli kom k. Kristierns flotta till
Stockholm, under befäl af danske riksmarsken hr Claus Rönnow och
erkebiskop Jöns Bengtsson. Hären lägrade sig på Södermalm, men uträttade
föga; med tillhjelp af en timmerflotte hade man satt eld på en badstuga
och ett par gårdar i stadens södre del. Man fruktade ett anfall söderifrån,
ett påräknadt understöd från borgerskapets sida uteblef fullständigt, man
fruktade att hr Ivar Axelsson på Visborg, som nyligen hade förklarat k.
Kristiern krig, kunde komma med sin flotta och afskära förbindelsen med
Östersjön. Danskarne gingo derföre åter ombord på sina skepp och
begåfvo sig ut i skärgården. Hr Ivar kom med sin flotta, men landade vid
Nyköping, der hans måg var herre på slottet. Han tågade sedan genom
hela Södermanland fram till Örebro hus, kring hvilket han anordnade
belägring. På återvägen mötte han inom Närike eller vestra
Södermanland en fientlig här, hvilken blef slagen. Hr Ivar förstärkte
derefter brodern Erik, som innehade Stockholms slott.
En del af belägringshären utanför detta ryckte bort, för att möta
hr Nils Sture, som sades vara i frammarsch med Dalkarlarne; man
marscherade derföre till gränsen mellan Uppland och Vestmanland.
Der fick man emellertid vända, alldenstund hr Nils hade valt en
östligare väg; han hade nämligen under sitt befäl ej allenast Dalkarlar,
utan äfven Helsingar, Gestringar, Tierpsbor och Rodskarlar. Hr Nils
tog in i erkebiskopens gård i Uppsala den 31 augusti. Den 1
september kom fienden och anföll. Enligt rimkrönikan hade denne 10,000
man, hr XNils endast 1,300; rimkrönikan är dock skäligen partisk i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
