Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 5. Krigföringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
938 KRIGFÖRINGEN
under oenighet med k. Kristiern sökande stöd genom nära anslutning
till de svenske stormännen, hade inom Sverige fått en mycket
betydande ställning. I Finland hade de makten, och hr Ivar var herre
på Gotland, de hade dessutom flere besittningar i egentliga Sverige.
De spelade en så stor roll, att det svenska riksrådet år 1481 beviljade
hr Ivar afkastningen fräån Åkerbo härad i Östergötland såsom
ersättning för de omkostnader, han haft för uppförande af byggnader å
Stegeborg, hvars län han innehade, och Svartsjö, som tillhörde hans maka,
k. Karls dotter. Arfvingarne till hr Erik Axelsson fordrade år 1481
ersättning för de stora kostnader hr Erik haft för ytterligare
befästande af Viborgs slott och Viborgs stad, för hans kostnader på sankt
Olofs borg med den stora byggning, spisning och värja, som der
hade fordrats. De forntida anordningarna för rikets försvar hade
småningom förlorat användbarhet i sammanhang med utbildandet af
stormannaväldet, stormännen hade, för att innehafva makten, utan inbördes
öfverenskommelse, på grund af utvecklingens gång, öfvertagit
allmogens tidigare skyldigheter. Men på längden började de enskilda
intressena komma i strid med de statsförhållanden, man hade anordnat.
Då ville man hafva ersättning för extra omkostnader, hvilka rikets väl
kräfde. Under tider af sådan art var det ganska betänkligt, att
riksstyrelsen leddes af riksföreståndare, ty en sådan ville de forne
medbröderne fortfarande räkna bland de sine, endast af dem kräfvande
större uppoffringar. Dessa betänkliga förhållanden framträda allra
bjärtast i förhållandet mellan hr Sten Sture och hr Svante Nilsson,
hans efterträdare i riksföreståndareskapet. För försvaret var emellertid
denna i den senaste tiden utpräglade uppfattning af en ganska stor
betydelse.
Hr Ivar kunde icke nöja sig med inkomsten, som Gotland och
hans öfriga besittningar bragte honom. Visby hade icke för handeln
samma betydelse som tidigare. Hr Ivar fordrade, att Holländarne,
som börjat befara Östersjön, skulle för rättigheten att fara förbi Visby
förpligtiga sig att årligen sända åtminstone två skepp till Visby. Han
ansåg, att Holländarne icke hade uppfyllt denna förpligtelse och satte
sig derföre i besittning af icke blott holländska, utan äfven hanseatiska
handelsfartyg. När invändningar gjordes, svarade han helt enkelt, att
denna sak icke angick riksföreståndaren, det vore hans affär, hvilken
han skulle reglera.
På detta sätt fick det icke fortgå. Hr Sten visade en till det
yttersta gående långmodighet, men då hjelp icke stod att vinna på vänlig
väg, började han år 1487 belägra Borgholm, hvilket också tillhörde hr
Ivar. Riksrådet hade godkänt denna åtgärd. Hr Ivar flyktade, men
lemnade efter sig sin maka, som fick utstå belägringens besvärligheter.
Slottet hade en liten besättning, endast 150 man, men denna var väl
försedd med proviant, och under sådant förhållande kunde en eröfring,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
