Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 5. Krigföringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 BÖRJAN AF 1500-TALET. 949
— småningom kommit ur bruk. K. Karl Knutsson befallte år 1452
utrustning af manskap inom Östergötlands kusttrakter, hvilket berodde
på en hogkomst från de forna ledungsförhållandena. Vid denna tid
gjorde icke befallningen till fylles, det kräfdes aftal med folket, hvilka
ibland kunde besvaras med ett bleklagdt nej. Medeltiden hade blifvit
de privilegierades tid, men åtnjutandet af laggifne förmoner innebar
förpliktelser. Annu var icke föreskrifvet, huru månge man de store
i landet skulle föra med sig eller sända till den ort, hvarest krigare
behöfdes, man antog fortfarande, att hvar och en, som ville betyda
något, hellre kom med flere än med färre — låt vara att i dessa tider,
då inre oenighet rådde, månge ville komma ifrån sin skyldighet för
så godt pris som möjligt, hvilket från vederbörande framkallade
anmärkningar. Till städerne utfärdades befallningar att sända så och så
månge i striden. Skråstadgarne omtala harneskpenningar. Skråt skulle
hafva ett visst antal harnesk, d. v. s. beväpningspersedlar, hvilke
helt visst voro från början afsedde för stadens försvar. Städerne, i
hvilke utvecklingen var större än å landsbygden, synas på ett
fosterländskt sätt hafva uppfattat försvarsskyldigheten, på sådant sätt att
denna icke gällde endast den egne staden. Jag har aldrig funnit en
urkund, som innehåller en fråga, hvad en stad ville göra för det allmänna
bästa, deremot flere urkunder, som föreskrifva, att en stad skall sända
så eller så månge krigare i fält. Krigare skulle sändas, stadens
borgare eller lejdt manskap, och de som sändes skulle vara försedde med
vapen och lifsmedel. Söderköpings borgare klagade en gång, i en
skrifvelse till hr Svante, att de för sitt manskap i Kalmar måste hvar
månad utbetala 50 mark, under det att bidrag till gäldande af denna
summa icke kunna erhållas från mera än hälften af borgarne: herrar
och prester, som innehade gårdar i staden, bidrogo ej på minsta vis.
Bergsmännen voro också privilegierade, och af dem utkräfdes
manskap. Med dem synes dock aftal hafva förekommit — aftal torde ock
hafva träffats med städerne, när man ville från dem få mera än det
antal krigare, som ansågs normalt. Hr Svante skrifver år 1508: »nionde
dag jul höll jag landsting i Tuna med bergsmännen och någre
fullmäktige af hvar socken öfver menige Dalarne och sporde dem till,
om de ville hafva k. Hans in i riket igen eller hans son eller ock
gifva honom [—k. Hans] ett stycke penningar hvart år af riket. Till
alle desse tre artiklar sade de fullkomligen nej och ville der aldrig gå
upp under, så länge de kunna stå och säga nej för orätt, och hafva
de gjort mig ett skönt tal folk af bergen, alle till häst och väl
utredde.» Alltså med afseende på bergsmännen fordrades det aftal: mellan
berg och stad fanns dock en ganska utpräglad skilnad.
Under hr Svantes tid gällde det att för riket återvinna Kalmar
slott, tidtals äfven Kalmar stad. Naturligtvis ställdes kraf i främsta
rummet till inbyggarne i Kalmar län och i Småland. Småländingarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
