Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 5. Krigföringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
974 KRIGFÖRINGEN
drefs på grund vid Blekinges kust och befanns vara — liksom de
andra — danskt.
Vid denna tid var en del af den danska flottan uppåt Finland.
Afven Norby hade fått tillsägelse att begifva sig dit, men af dem, som
hade befallningen under honom, voro icke månge villige att fara så
långt bort. Sjelf var han villig. Han bad konungen skaffa trupper
från storfursten i Ryssland eller från högmästaren i Preussen och
härmästaren i Lifland för att eröfra Finland. Med afseende på Öland —
’det är förrädare alle de som på Öland bo, de hålla ingen lofven’ —
föreslog Norby, att man der skulle bränna af alltsammans och taga
derifrån ’ko och so’, derest konungen icke ville sända dit så mycket
folk, att man kunde försvara ön mot all Sveriges makt, hvilken
väntades komma öfver dit, så snart sundet hade blifvit isbelagdt.
Vid nyåret 1520 var hr Sten viss att det icke var att tänka på fred.
Den 13 januari ryckte en stark här in i Sverige. I början af februari
hyllade en stor del af vestra Vestergötland konungen. Den 19 januari
stod en strid vid Bogesund, i hvilken hr Sten blef sårad och hans här,
i följd deraf skingrad. På Tiveden hade Svenskarne huggit bråtar,
Danskarne sökte storma dem, men misslyckades. Dessvärre funno de
personer, som förde dem en annan väg, och de ryckte fram till
Vesterås. Å svenska sidan rådde yttersta förvirring. Bönderne ville strida
mot fienden, likaså någre af adeln, men af denne frågade de fleste, för
hvem de skulle strida någon höfvidsman fanns icke.
Riksföreståndarens enkefru Kristina var på Stockholms slott och uppmanade till
försvar, men det halp icke. Som betecknande för medeltidens
krigssätt må anföras, att biskop Mats i Strängnäs aftalade med Danskarne
ett stillestånd, på det att de svenske herremännen skulle kunna komma
tillhopa och besluta, om de ville slås med fienderne eller gå k. Kristiern
tillhanda. »Emellertid», säger Olaus Petri, »skulle fienderne hvarken
bränna eller mörda, men rof kunde ingen förtaga dem.» Under
stilleståndstiden hyllades k. Kristiern, och hans här ryckte fram till Spånga
kyrka på Svartsjölandet. Att den danske härens anförare gick in på
stilleståndet, att han stannade så långt från Stockholm, synes antyda,
att hans här icke var mycket stark. Han hade ock olägenhet af
lansknektarne, som hörde till hären: »de föra ett ganska ondt regemente,
hvad vi utlofva och tillsäga allmogen och andre på ers nåds vägnar»,
heter det i ett bref till konungen, »det hålles icke af dem, de akta
hvarken ord eller bref, ty är fara att det icke vill gå väl.»
Öföretagsamheten hos frälsemännen rådde bot för denna farhoga.
Från hären vid Spånga kyrka skickades bud till Stockholm.
De funno den yttre Norrbro uppdragen, och medan de väntade på
besked, huruvida tillträde till staden skulle blifva dem beviljadt eller
icke, beskötos de från Helgeandsholmen med skärpentiner och
hakebössor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
