Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 5. Krigföringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BANER OCH MÄRKEN. BELÄGRINGAR. 981
Bråtar lades i vägen för fienden. Jag har redan framhållit,
huruledes fästen anlades vid de förnämste stråkvägarne, hvilka skulle hindra
fiendens framfart. Fältslag omtalas visserligen, men i de flesta fall
afgjorde ej dessa krigen. Vida mera afgörande voro de utplundringar,
som fiendehärar företogo. Hunger eller åtminstone fruktan för hunger
uppstod och förmådde inbyggarne att underkasta sig. Det kunde ock
hända, att de anfallande fingo draga sig tillbaka, emedan de icke kunde
få de lifsmedel, som behöfdes.
Baneren, under hvilka trupperne tågade, omtalas i skildringen af
k. Karls infall i Skåne. Äfven talas om fanor och fänikor. En fana
omtalas (Vadstena klosterreglor), som var röd, å ena sidan sågs Christi
’”pinade beläte’, å den andra Jungfru Marias bild. En allmännare
benämning var märke (äfven tecken), på latin vexillum. Man använde
uttrycken upprätta baner, utslå baner eller fänikor, upprycka,
nedslå, kasta ned baner. Banerstången synes således hafva stuckits
ned i jorden och omgafs med en vakt. Vi finna detta särskildt af
striden om Dannebrogen på Brunkeberg. Banermästare omtalas år
1389. I k. Birgers baner var hans ättvapen ’utstickadt’ (Rimkrönikan
1, r. 1397). Om sankt Eriks baner och örlogsflaggan från k. Eriks af
Pommern tid är i det föregående taladt.
Uthungringen spelade ock den förnämste rollen vid belägringarna.
Man sökte innesluta fästet från land- och sjösidan, hvilket mången
gång var förenadt med stora svårigheter. Blidor, murbräckor och
kanoner voro i allmänhet icke kraftiga nog för att fälla murar. Deremot
var elden ett mäktigt vapen i de belägrandes hand. OÖckså heter det i
Alexanderssagan:
han bad dem storma med eld och tjära,
somme skjuta och somme stenar bära (r. 1037),
samma ämnen fingo ock tjena försvaret:
de fäste deras stad med stor afvel,
dem brister ej tjära och ej svafvel (v. 1751).
Den omständigheten att man sökte vinna fästen genom uthungring
gaf anledning till de ofta förekommande aftalen om ett belägradt fästes
uppgifvande, derest icke hjelp hunne inom en viss tid ankomma.
Man uppförde under belägringar skärmar, för att skydda folket
mot skott. Åfven uppfördes tillfälliga fästen af timmer, s. k. blockhus.
År 1524 var tal om att bygga ett blockhus på Grimskär invid Kalmar,
men det ansågs bättre att sänka en stenkista på grundet midtemot,
lägga en god stark bom, jernbeslagen, mellan Grimskär och stenkistan.
År 1525 byggdes ett blockhus vid Ekenäs.
Liksom man satte bråtar mot en öfver land framryckande fiende,
så pålade man sunden mot en vattenledes kommande fiende. Biskop
Brask yrkade år 1517, att den gamla pålningen i Bråviken skulle för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
