Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 1. Kristendomens införande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 ANSGARS MISSION.
tigt inflytande, bevaras hon naturligtvis i kärt minne och det späda
barnet längtar efter ett återseende.
Ansgar sattes i klostret Corbie, hvilket låg i närheten af Amiens.
Den första väckelsen till ett lif utöfver det vanliga fick han vid
underrättelsen, att Karl den store hade aflidit. Han hade sett kejsaren i
all hans glans och deraf mottagit ett starkt intryck. Nu var kejsaren
död. Detta gjorde på trettonåringen, som tydligen var något
brådmogen, ett djupt intryck. Han fann emellertid icke, att allt förgår
och att det icke lönar sig att lefva. Han fick tvärtom, helt visst, vid
tanken på det som trettonåringen kunde veta om Karl den stores
lifsgerning, ansatsen att göra hvad han kunde åstadkomma, och
derigenom fick lifvet för honom en ytterst allvarlig prägel. Karl den
store dog den 28 januari 814. Närmast följande pingstnatt tyckte
Ansgar sig ligga å sitt yttersta, han tyckte då, att aposteln Petrus,
klostrets skyddshelgon, och Johannes döparen, hans eget helgon, förde
själen med sig genom en oändlig klarhet in i en mörk och förfärlig
ort — skärselden —, der de lemnade honom i outsägliga qval. Tre
dagar derefter — honom hade denna tid synts som årtusenden —
kommo helgonen åter för att föra honom till himmelens glädje. Allt
var ljust och lätt. De kommo till de saliges samfund. Ur de sköne
sångerne, ur det herrliga ljuset hörde Ansgar orden: »Gå hädan och
kom tillbaka som en krönt martyr» Sörjande öfver att icke få
varaktig stad i denna herrlighet, fördes han af sine två följeslagar
tillbaka: hvad han nu hade erfarit var hvad intet öga hade sett, intet
öra hört, hvad aldrig hade nedstigit i någon menniskas hjerta.
Något senare hade han en syn. Han kände sig djupt nedtryckt
af skuldmedvetande, han knäböjde i bön, en gestalt i österländsk drägt,
hög och med strålande ögon, visade sig för honom — det var Christus
sjelf. Ansgar kastade sig ned för honom, men han fick uppmaningen
att stiga upp och bekänna sina synder. Ansgar svarade: »Herre, hvi
skall jag tala, du vet allt och intet är dig förborgadt.» Christus
svarade: »väl vet jag allt, men jag vill likväl, att menniskorna skola
anförtro mig sina synder, på det att jag må kunna förlåta dem.» Ansgar
bekände allt hvad han hade förbrutit ifrån barndomen, han föll ned,
skylande sitt anlete. Christus svarade honom: »räds icke, jag är den,
som förlåter synder.»
Klostret Corbie var synnerligen framstående. Der funnos lärde
män, der öfvades sträng kyrkotukt, der förkunnades det lifgifvande
ordet mera än annanstädes i det frankiska riket. Corbie låg nära
gränsen mot Friser och Saksar. Ledare inom klostret voro, under
olika tider, bröderne Adalhard och Wale, kusiner till Karl den store.
Kejsaren sände förnäme Saksar till Corbie, för att der uppfostras i
kristen tro. Ansgar kom derigenom i beröring med stamfränder, som
bodde österut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
