Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 1. Kristendomens införande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 ANSGARS PERSONLIGHET.
lotten hänvisade till de kristnes gud. Staden friköpte sig från
belägringen, och den svenske hären vände hem med rikt byte.
Ansgar var en from man, angelägen att hålla sig fri från verldslig
besmittelse. Han lefde efter den hel. Benedikts regel, ja han skärpte
gent emot sig sjelf dennas fordringar. Han var en asket, som tuktade
kroppen, han älskade ensamheten och uppmuntrade andra att söka
denna och i denna styrka den inre menniskan. Sjelf lät han bygga
sig en liten fristad, till hvilken han kunde draga sig tillbaka för att,
frigjord från alla yttre trångmål och förströelser, hemta anden och
stärka sig; han kallade denna Fridhem (Quietus locus) eller Vemodslust
(Amicus moerori). Till askesen hörde den största återhållsamhet i mat
och dryck. Den stränga askesen, som icke lät kroppen komma i
åtnjutande af hvad han behöfde, inverkade på själen, framkallade syner
och drömmar, vid hvilke Ansgar fäste stor vigt och af hvilke han lät
sin verksamhet i viss mon bestämmas. Det enda, som inskränkte
askesen, var hans begär att icke väcka uppseende såsom den der
vinnlade sig om ett allt för stort mått af fromhet.
Davids psalmer synas hafva utgjort hans älsklingsläsning. Med
dem sysselsatte han sig, så snart ej göromål tvungo honom till annat.
Han plägade, när en psalm var sjungen, samla sig i bön, och så kom
till stånd en samling af böner eller korta betraktelser, hvilka han
kunde meddela de sina och hvilka han, på deras enträgna begäran,
till sist upptecknade i skrift. Han kallade dessa bönebetraktelser
Pigmenta, d. v. s. kryddor. Enligt biografen har han i dessa kryddor
dels förherrligat Guds allmakt och dom, dels gjort sig sjelf förebråelser,
dels prisat Guds helgon, dels uttalat sin sorg öfver de elända och
syndare, bland hvilka han dock ej fann värre än hvad han sjelf var.
Dessa hans ’kryddor’ hafva blifvit bevarade intill vår tid. De äro,
enligt biografen, icke utarbetade på konstnärligt sätt, för honom var
det hufvudsak att de skulle lända till uppbyggelse. 1
Men han nöjde sig icke med endast askes och fromma betraktelser.
Han var derjämte i det yttre verksam. När han utanför kyrkan
uppbyggde sig med att sjunga psalmer, sysselsatte han sig samtidigt med
att knyta nät, och han uppmanade sine underlydande prester att skaffa
sig uppehälle genom handarbete. En qvinlig anakoret i Harztrakten,
hvilken han ofta besökte och till hvilken andra qvinnor slöto sig,
uppmanade han att låta dessa qvinnor sysselsätta sig med handarbeten.
Som kyrkofurste, ännu mera som missionär, icke minst under de
stundom mycket ömtåliga beröringarna med de nordiske, framför allt de
svenske konungarne, visade han sig som en energisk arbetare af förste
rang. Stor var ock den verksamhet han utvecklade för att hjelpa
sjuke och andra nödlidande. En gång, när han hade helat en sjuk,
1 Ansgars Pigmenta äro år 1844 genom tryck offentliggjorda af J. M. Lappenberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
