Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 1. Kristendomens införande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIMBERT. 35
utropades detta som ett under, men han yttrade då: ’Om jag vore
värdig att af min Herre utbedja mig ett under, så vore det detta, att
han ville göra mig till en god menniska.
I början af år 865 sjuknade han; hans af späkningar medtagne
kropp höll icke längre ut. Han hade hoppats att finna en martyrs
slut, och han sörjde djupt, att denna hans åstundan icke skulle gå i
fullbordan, han trodde sig hafva fått ett himmelskt löfte derom.
Rimbert, som sedan blef hans efterträdare, sökte trösta honom: han hade
icke fått något löfte om att omkomma genom jern, eld eller vatten,
hela hans lif hade varit ett martyrium. Sjuk och ängslad tyckte han
sig under en messa höra en röst från himlen säga: »Räds icke, du
klenmodige, Herren skall uppfylla allt.» Då vann han åter ro i sin själ
och började ordna sina angelägenheter. Till sin jordiske herrskare
och rikets biskopar ställde han en uppmaning, att de allt framgent
skulle verka för missionen bland hedningarne. Samma uppmaning
ställde han till alle prester i Bremen. Morgonen den 3 februari afled han.
Hans dödsdag finnes visserligen upptagen i den svenska
medeltidens kalendarier, och af hans lefnadsteckning gjordes under
medeltiden en svensk öfversättning. Men den svenska medeltidskyrkan
egnade honom uppenbarligen icke den vördnad, som hans arbete förtjent.
Många helgon blefvo afbildade i svenska kyrkor, månge sådane bilder
äro ännu bevarade, men bland dem förekommer icke en, som
återgifver den hel. Ansgar. Visserligen förekom i Skepptuna kyrka i
Uppland en väl snidad bild af en biskop, hvilken traditionen
betecknade som den hel. Ansgar, hvadan denne bild också fick spela en viss
roll vid minnesfesten öfver Sveriges kristnande år 830. Men en
inskrift inom den gloria, som utgör bakgrund till biskopens hufvud,
visar att bilden icke återgifver den hel. Ansgar, utan den för Sverige
vida mera främmande erkebiskop Tomas af Canterbury.
Ansgars efterträdare Rimbert († 888) besökte Danmark och Sverige,
och missionärer sändes till Norden, men från 800-talets siste fjerdedel
till den andre tredjedelen af 900-talet var kyrkan i Sverige öfverlåten
åt sig sjelf. Från erkebiskopsstaden gjordes intet för hennes
underhåll, ännu mindre för hennes utveckling. Ingen prest skickades
under denna tid till vårt land, ehuruväl sådane helt visst hade behöft
skickas.
När Henrik, kallad fogelfängare, återupprättade det tyska riket
och dervid måste i hög grad egna sin uppmärksamhet mot de för
riket farbringande förhållandena i Norden, återupptogs i Bremen
missionsverksamheten. Erkebiskop Unne begaf sig, antagligen år 935, till
Danmark, hvarest qvarlefvorna af kyrkan ledo mycken nöd, och vidare
genom södra till mellersta Sverige, hvarest han besökte den sedan
Ansgars tid beryktade Björkön. Den svenske konungen lade intet
hinder i vägen för hans verksamhet, och han torde väl hafva återställt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
