Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 1. Kristendomens införande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRUXO. 43
tredje året af hans dervara yppade sig motstånd mot honom, och han
höll då en predikan, till hvilken en äfven från annat håll känd
isländing, Hunröd Vefredsson, hade lyssnat. Denne hade derefter låtit sig
döpas. Jon-Sigurd hade slutligen begifvit sig till Värend och der
aflidit. Om vi granska denna berättelse, måste vi komma till det
resultat, att Jon-Sigurds predikan icke kan hafva förekommit i Gunnlögs
berättelse, utan hon är af ett mycket sent datum. Maurer har visat, 1
att berättelsen, så vidt den angår Hunröd Vefredsson är oriktig, ty
han måste hafva varit kristen redan innan denna predikan kunde hållas
— alltså en uppenbar oriktighet. Fortgången af berättelsen visar
bekantskap, synes det mig, med den svenska Sigfridslegenden, hvars
drag blifvit öfverflyttade från den, enligt uppgift, direkt från England
komne Sigfrid till den närmast från Norge komne Sigurd. Att denne
predikat i Sverige är mycket möjligt, men att det var han, som döpte
k. Olof, är deremot alls icke säkert. Och om det var denne, hvilken
i Norge kallades Sigurd, som döpt k. ÖOlof, hvarföre skulle man i
Sverige hafva utbytt det nordiska namnet Sigurd mot det tyska Sigfrid?
Detta strider mot allt hvad annars var sed.
Adam af Bremen lemnar oss inga upplysningar om k. Olofs dop.
Hade detta verkställts af någon från Bremen utgången andlig, hade han
antagligen icke underlåtit att omtala det.
Ett nytt uppslag för afgörande af frågan rörande k. Olofs dop
har erhållits från Tyskland, ett bref af erkebiskop Bruno från Querfurt,
en frände till konungen-kejsaren Henrik II. Brefvet upptäcktes år 1856.
Bruno var en svärmare, hvilken är 1004 hade af påfven nämnts
till erkebiskop för östra Europa. Han försökte finna ett
verksamhetsfält i Polen och Ungern, framträngde genom södra Ryssland ända till
Don och slutade sina dagar i Preussen, i februari 1009.
Ifrågavarande bref, som är skrifvet till konung Henrik vintern 1008,
innehåller en redogörelse för den föregående verksamheteten, och
berättar bland annat följande. »Det må ej vara konungen obekant, om
vår biskop [namnet torde hafva varit konungen bekant och blef dess
värre derföre icke utsatt], hvilken jag hade skickat öfver hafvet för
att predika evangelium för Svigierne [Svigis] tillsammans med den
af eder kände munken Rodbert, att sändebud anländt, hvilka sagt
för sannt, att han — Gud vare tack — döpt sjelfve seniorn för
Svigierne [Svigionum], hvilkens hustru förut var kristen. Jämte honom
antogo genast tusen menniskor och sju stammar [plebes] nåden»
Omvändelsen hade väckt stor förbittring i landet. Han väntade närmare
underrättelser. Giesebrecht, som i andre delen af sin Geschichte der
deutschen Kaiserzeit återgifvit brefvet, anser senior Suigiorum icke
kunna vara någon annan än Olof skotkonung.
1 Bekehrung des norwegischen Stammes zum Christenthum, del 1, s. 199.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
