Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅFLIGE LEGATER I SVERIGE. 107
derföre låta sig representeras af andre. Från slutet af 1200-talet
uppträda hos oss sändebud af annat slag, hvilkas uppgift var icke att
vaka öfver och verka för de kyrkliga förhållandenas sunda utveckling,
utan att samla skatter för den romerska kurian. Desse lemna vi å
sidan. 1
Det dröjde länge efter kardinal Guidos affärd, innan en ny legat
kom till Norden. Vigtiga tilldragelser hade inverkat på påfvedömets
ställning: påfvarnes bosättning i Avignon, den stora skismen med
tvänne påfvar, hvilkes ställning till hvarandre icke kunde bevara
påfvemaktens anseende, de till bot för det onda sammankallade stora
kyrkomötena; Sverige var splittradt i politiska partier, Danmarks konungar
ville ej uppgifva sina anspråk på att herska öfver Sverige. Man vände
sig å båda sidor till påfven för att få hjelp i striden. Man hade
sändebud i Rom för att förvissa sig om påfvens sympatier. Legater
sändes till Norden, för att der gifva påfvens vilja tillkänna och söka
drifva henne igenom. Penningeinkomsterna lågo fortfarande kurian
om hjertat. Turkarnes segrar och den fara, hvarmed de hotade, gåfvo
anledning till utkräfvande af penningar.
Under åren 1460—1464, således under den tid k. Kristiern I
regerade, vistades i Sverige såsom påflig legat, dock hufvudsakligen såsom
uppbördsman, Marinus de Fregeno, hvilken kallade sig »förfaren i
den kanoniske rätten, af den högste fadern i Christus och vår herre
Pius, genom Guds försyn andre påfve af detta namn, sänd som
särskildt sändebud till det fräjdade landet Sverige och andre delar af
den kristna verlden till att utdela den aflat, som nämnde påfve
beviljat för den katolska trons försvar mot Turkarne». Landet utsögs af
konungen, men blef ytterligare utsuget af legaten, hvilken skulle
insamla medel till kriget mot Turkarne och äfven uppbar andre
penningar. Hvad han samlat fick han dock dela med konungen, som
dervid tillegnade sig lejonparten. Han deltog i den samling af
andlige, af hvilke konungen år 1463 sökte erhålla en förklaring, att han
icke begått någon förbrytelse derigenom att han tagit erkebiskop Jöns
Bengtsson i fängsligt förvar, och att han således icke kunde för detta
sitt tilltag straffas med att sättas i bann. Kommissionen vägrade att
afgifva något utlåtande, och legaten synes med jämnmod hafva sett,
att Sverige mist sin erkebiskop — åtminstone synes han med
anledning deraf icke hafva företagit några åtgärder, hvilket väl borde hafva
varit hans pligt. När Uppsala domkapitel hade lagt interdikt på
erkestiftet, utfärdade legaten (september 1463) fullmakt för fyra medlemmar
af kapitlet att dispensera under interdiktet. Ungefär vid den tid, då
k. Karl återkom till riket, lemnade legaten Sverige. Han blef seder-
1 År 1411 nämndes biskop Peter i Vesterås till nuncius apostolicus och insamlare
af alla inkomster, som i Sverige tillkommo påfvekammaren, dock med vissa
undantag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
