Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 2. Kyrkans ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 KYRKOHERDAR.
En af biskop Nils Hermansson i Linköping (1374—1391) utsänd
stadge innehåller ett förnyande af föreskrifterna om prostarnes rene
lefnad och deras skyldighet att vaka öfver sedernes renhet samt om
behandlingen af de botgörande. Ytterligare föreskrifves här, att ingen
landsprost finge fälla dom lydande på interdikt eller suspension (från
deltagande i gudstjensten) utan trenne föregående varningar. En
skriftlig berättelse om orsaken till domen skulle afgifvas, såvida icke
prosten ville blifva suspenderad från sitt embete och utestängd från
kyrkan. Bannlysningsdom fick icke fällas af prosten, såvida han icke
dertill erhållit särskildt uppdrag af biskopen eller kapitlet. Hvar
prost skulle fyra gånger hvart år kalla de underlydande kyrkoherdarne
till ett möte. Vid dessa möten skulle han klart och tydligt uppläsa
och tolka denne stadge. Han skulle anteckna de kyrkoherdar, som
afhöllo sig från dessa möten eller icke iakttogo stadgens föreskrifter,
och skyndsamlingen insända sådan förteckning till biskopen eller
kapitlet. Försummelse i detta var belagd med icke mindre än 9 marks
böter.
Till sist meddelas den ed, som prostarne skulle inom domkapitlets
lokal aflägga inför biskopen och kapitlet:
»Jag N prost svär vid den allsmäktige Guden och det heliga
evangeliet, att jag skall i utöfningen af det mig anförtrodda embetet vara
trogen och hörsam mine herrar biskopen och kapitlet i Linköping, och
skall jag använda all omtänksamhet med arbete och välvilja, utan svek
eller några som helst konstgrepp, i utförandet af derås och Linköpings
kyrkas saker, rätter och göromål. Jag skall hvarken för böner eller
betalning, hvarken af gunst eller hat, stjelpa deras stadgar eller domar,
hvilke jag har att inom mitt prosteri fullfölja. Jag skall i allt detta
efter bästa förmåga hålla mig efter ett rent och godt samvete: så
hjelpe mig Gud.»
Biskop Peters nyss anförde stadge är enligt inledningsorden ställd
till ’universi prepositi, plebani, sacerdotes et clerici’. Om prostarne
har jag redan talat. Sacerdotes och clerici (klerker) äro allmänna
benämningar, afsedda att till åtlydnad för stadgen förbinda alle de
andlige, som lydde under biskopen och kapitlet. Då återstår endast titeln
plebanus, hvilken har en särskild betydelse.
Kyrkoherden i staden och på landet kallades under medeltiden
kirkioherre eller kirkioprester. En allmännare, något mindre officiel
benämning var siälagömmare eller siälaryktare, båda orden
motsvarande det nutida språkbrukets själasörjare. På latin kallades
kyrkoherden curatus eller plebanus, den som hade med folket (plebs) att
skaffa. Alle prester, från biskopen och ned till kyrkoherden och
vikarien, buro under medeltiden hederstiteln herre, liksom riddarne
samt i städerne borgmästarne och, åtminstone i Visby, rådmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
