Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 3. Kyrkorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254 ALTARET.
och denna kunde icke gerna framträda kraftigare, än när man fick del
af altarets sakrament på ett sådant ställe, att detta påminnte om dem,
som lidit och dött för sin tro. Man fäste sig derjämte vid orden i
Uppenbarelseboken kap. 6, v. 9: »och då Lammet uppbröt det femte
inseglet, såg jag under altaret deras själar, som dödade voro för Guds
ords skuld och för det vittnesbörds ords skuld, som de hade.» I den
gamla tiden förekom det äfven, att döde af större betydelse för den
kristna menigheten fingo sina jordiska qvarlefvor förvarade under
altaret. Så skedde med den hel. Ignatius, biskop i Antiochia, död år
167, och den hel. Polycarpus, biskop i Smyrna, död år 160.
Kyrkofadern, den hel. Ambrosius, död år 197, skref till sin syster Marcella,
att han ville begrafvas under altaret i sin kyrka, ty der presten
framburit det hel. offret, der borde han hvila, men han afstod från den
högra sidan under altaret, hvilken ansågs vara den förnämsta, ty denna
vore reserverad för martyrerne. Afven sådane, som icke hade lidit
martyrdöden, kunde gifva helgd åt sitt hvilorum.
Under de första kristna århundradena fick altaret mycket ofta
formen af ett bord, d. v. s. af en stenskifva, uppburen af en eller flere
låga kolonner. Äfven användes, såsom redan blifvit antydt, antika
altaren, huggna ur ett block. Småningom vann emellertid altarets
förbindelse med martyrgrafven allt mera insteg. Ibland gjorde man
en underjordisk graf under altaret, ur hvilken underjordiska graf den
nyss omtalade kryptan fick sin upprinnelse, ibland fanns i sjelfva
altaret en död begrafven. Då måste under altarstenen finnas något
som liknade en graf, men man sörjde då för att framsidan gjorde det
möjligt för de andäktige att se åtminstone något af det i grafven
hvilande helgonet. Men som det icke var möjligt att för alla de många
altaren, som uppfördes i kristna kyrkor, finna martyrer, som under
dem kunde hafva en lägerstad, måste man nöja sig med att i altaret
inlägga delar af helgons kroppar — i grunden en mycket ohygglig
sed — eller föremål, som påminnte om helgon eller heliga ting och
förhållanden — med ett ord s. k. reliker. Då var altaret ett slutet
helt, i hvilket endast ett litet rum fanns för upptagande af relikerne.
Altaret kunde då helt enkelt muras, d. v. s. hvad vi kunna kalla
fotstycket, hvilket täcktes af en stenskifva. I Frankrike förekomma
murade altaren från 700-talet.
Som kristendomen först sent kom till Norden, förekommo hos oss
endast murade altaren med den täckande skifvan. För relikerne
bereddes en plats antingen omedelbart under skifvan eller inom denna
eller ock i altarets framsida, hvarest då ett litet förvaringsrum
anordnades. I ena eller andra fallet måste relikrummet vara tillslutet, och
detta åstadkoms väl vanligen, så snart relikrummet förekom i sjelfva
altarskifvan, med en stenskifva, qvadratisk och tunn. Tre sådana
förvaras i Statens Historiska Museum, två från Småland, en från Vester-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
