Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 3. Kyrkorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310 BÄRALTARE.
Under medeltiden förekommo äfven altaren, som man kunde föra
med sig under resor (altaria viatica, itinenaria, portatilia, motoria,
gestatoria). Dessa bestå af en liten, aflång stenskifva, infattad i metall
eller trä. Stenen var i regeln af finare art, onyx, agat o. s. v., ramen
var ofta af guld eller förgylld koppar, på det rikaste prydd med emaljer
eller finare guldsmedsarbeten. Äfven i sådana altaren skulle finnas
reliker, hvilke förvarades än under stenskifvan, än i ramens hörn.
Man nöjde sig ej med en plan skifva och hennes ram, utan tillfogade
ett lågt underrede, likaledes klädt med prydligt metallarbete och
försedt med fyra fötter. Ibland, när relikerne voro mera skrymmande,
fick bäraltaret form af en sarkofag.
I sammanhang med dessa altaren må nämnas de
miniatyrafbildningar af altarskåp, s. k. triptyker, som icke äro sällsynta i utländska
samlingar. De äro än af elfenben, än af metall, än af trä, som
smyckats med målningar. Sådana användes i hemmen, men fördes ock med
till sjuka och döende, hvilka skulle hugnas med altarets sakrament.
Intet bäraltare, ingen sådan liten triptyk finnes mig veterligen i
behåll i Sverige.
Det var icke medgifvet hvem som helst att anskaffa sig ett
bäraltare. För att begagna ett sådant fordrades tillstånd af påfven, och
denne gaf sådant endast åt konungar och förnäme, andlige af hög
ställning inom kyrkan, missionärer och abboter inom visse munkordnar.
År 1340 gaf påfve Benedikt XII i uppdrag åt domprosten, dekanen
och erkedjeknen i Uppsala att företaga en undersökning med
anledning af en finsk kyrkoherdes anmälan att priorn och bröderne i Åbo
dominikanerkloster inom hans socken firade messan och förrättade andra
gudstjenstliga handlingar öfver ett altare portatile, vid hvilka tillfällen
de sammankallade sockenfolket och insamlade gåfvor för eget ändamål.
Det var visserligen dominikanerne i Åbo genom påfligt medgifvande
tillåtet att hafva ett altare portatile och öfver detta fira messa
hvarsomhelst, dock utan att derigenom intrång gjordes på församlingarnas
rättigheter. Något sådant intrång torde i detta fall hafva förekommit
(DS nr 3493).
Till altaret hörde vissa nödvändiga föremål, och sammanfattningen
af dem jämte altaret kallades capella. Också omtalas en capella
portatilis. En herreman i Södermanland skänkte år 1329 sin capella
portatilis till en lekman; denne torde hafva behöft påflig tillåtelse för att
begagna sig af gåfvan. Något år under 1340-talet skänkte en
domprost i Strängnäs till en frände, som antagligen var en lekman, sin
capella portatilis. Här bör samma reservation vara underförstådd, derest
icke här — liksom i det förre fallet — helt enkelt är tal om en
inrättning, som visserligen var portatif, men som skulle i den nye
egarens besittning blifva fast, d. v. s. användas i hans hus. I stormännens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
