Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 3. Kyrkorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAFSKICK. 417
grafvarna icke kunde blifva hinderliga för markens odling. Det har
redan blifvit omtaladt, att en by, hvars tillkomsttid faller inom det
hedna tidehvarfvet, i medeltidens lagar kallas ’hedhnu byr ok högha’,
en by från heden tid med grafhögar. Grafhögen var dock icke den
ende form, som utmärkte den hedna tidens grafvar.
Under den hedna tiden behandlades den döde kroppen på olika
sätt: än brändes han, än lades han, iklädd skrud och smycken, i jorden.
Oftast reddes grafplatsen på den naturliga marken. Resterne af
bränningen eller det obrända liket höljdes derefter med stenar eller med
jord eller närmast med stenar, derefter med jord. Så uppstod ett röse
eller en jordkulle. Ibland fann man sig dock föranlåten att i den
naturliga marken sänka ned en plats, som kunde vara lämplig för den
döde och det, som följde honom i grafven. Man plägade ock omgifva
grafven med en stenläggning eller stensättning, som försågs med en
ytterst grund fyllning af jord.
Mot likbränningen uppträdde kyrkan energiskt, och i detta fall
inträffade således ett fullständigt afbrott. I afseende på de jordade
liken kunde beröringspunkter uppstå mellan den hedne och den kristne
seden. Stundom gjorde man i marken en rektangulär insänkning och
nedlade på dennas botten den döde. Under denne och på sidorna fanns
naturlig mark, öfver honom lades ett skyddande hölje af jord och
stenar. Stundom — det var urgammal sed — lade man liket ned i
en kista, bildad af kantställde stenar; ibland byggde man en
grafkammare af trä. Under senare tider vunnen erfarenhet har visat, att
man icke sällan begrof en död man i hans båt, hvilken sattes ned i
en i marken gjord insänkning. När en norsk man jordsattes liggande
inom ett skepp, som hade kunnat trotsa Atlantens vågor, berodde
detta helt visst derpå, att skeppet var hans och att det hade varit
honom kärt. Dock dolde sig kanske härunder ett inflytande af den
gamla föreställningen, att den dödes hädangång var en sjöfärd till en
främmande strand. Den föreställningen torde hafva varit ännu mera
bestämmande, när man å den ort i Uppland, der sedermera Vendels
kyrka byggdes — således långt bort från haf eller större sjö —,
jordade krigare i båtar, hvilke dock i storlek icke kunna mäta sig med
det norska vikingaskeppet.
Kristendomen medförde genomgripande förändringar. De döde
fingo ej längre hvila i omedelbar närhet af det hem, de under lifstiden
bebott, utan socknens döde samlades till den siste sömnen i den
särskildt vigde gård, som omslöt kyrkans murar. Den kristna läran
föreskref likens jordande. Det var ej längre sed att lägga den dödes
qvarlefvor på den af naturen danade marken och öfver dem uppföra
en hög af jord eller stenar. Nu sänktes grafven alltid ned i marken,
men grafplatsen utmärktes fortfarande genom en förhöjning, ofta äfven
genom en stenvård. Småningom uppstod äfven sed att begrafva vissa
Hildebrand, Sveriges Medeltid 3. 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
