Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 3. Kyrkorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOPFUNTAR. 479
krympa samman till ett jämförelsevis stort kärl, bestående af en rund
eller flersidig skål, som i de flesta fall fick en fot. Detta var funten,
och denne gjordes oftast af sten, ibland af koppar, någon gång i Norden
af trä. Funten uppställdes inne i kyrkan, men som den, hvilken skulle
genom dopet upptagas i den kristna församlingen, före dopet var för
denna främmande, ställdes funten helt nära dörren, i kyrkans vestligaste
del. När kyrkan var flerskeppig, ställdes funten längst åt vester i det
norra sidoskeppet. Den afdelning af detta skepp, som rymde funten,
var vanligen helgad åt Johannes Döparen.
Hvad Sverige beträffar, känna vi icke några kyrkor, hvilka, framför
andra, hade doprätt. I Tyskland anses 1 doprätten från »ungefär
1200-talet» hafva tillfallit alla kyrkor. Jag tager för gifvet, att denna åsigt
är oriktig, ty i ganska många svenska kyrkor förekomma funtar, hvilke
måste, på grund af det på dem nedlagda arbetet, anses tillhöra
1100-talet. Om funtar från 1100-talet förekomma i flere svenska kyrkor,
måste vi antaga, att alla under 1100-talet förekommande svenska kyrkor
hade doprätt.
Funten är en minskad kopia af piscinan eller bassängen. I våre
dagar förekommer en minskad kopia af funten — ett mellanled
förekommer, dopfatet, om hvilket jag strax skall yttra några ord — och
man kan nöja sig med denna minskade kopia, utom i de fall, då en
till hushållet hörande såsskål användes för dopet — då numera den
döpande upphemtar i sin hand något vatten, hvarmed han fuktar barnets
hufvud. Detta kallas i det kyrkliga språket aspersio, stänkning. Under
medeltiden var deremot immersio, nedsänkning i dopvattnet det
vanliga. Från den romanska tiden förekomma i vårt land framställningar
af Christi dop, i hvilka han — naivt nog — framställes som en liten
gosse stående i en funt. Ett exempel, från funten i Grötlingbo kyrka
på Gotland, må här återgifvas fig. 372. En liknande framställning är
den som förekommer bland målningarne i Råda kyrka (Vermland) från
år 1494 (fig. 373). I Linköpingsbiskopen Nils Hermanssons stadge —
han styrde stiftet mellan åren 1374 och 1391 — omtalas nedsänkande
i vattnet, hvilket skedde tre gånger. 2 Som emellertid barnet ej kunde
i dess helhet sänkas ned i vattnet, hufvudet måste ju hållas öfver
detta, men som hufvudet är en mycket representativ del af
menniskokroppen, måste detta öfvergjutas med vattnet, hvilket den, som
förrättade dopet, antingen upphemtade i sin hand eller upptog i en skål.
I framställningar af Christi dop i våra kyrkomålningar se vi Johannes
döparen någon gång hålla en skål i sin hand. Redan under 800-talet
säger Valafrid Strabo, att man kunde nöja sig med öfvergjutning, i
stället för nedsänkning i dopvattnet, med vuxna personer, för hvilka
1 Otte, Handbuch (femte upplagan) del 1, s. 303.
2 Ante immersionem ... puerum ter in aqua merserit. Reuterdahl, Statuta
synodalia s. 62.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
