Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 3. Kyrkorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524 DOPFUNTAR. BRUNNAR.
Endre kyrka, är här återgifvet fig. 428. Ett sådant lock är tungt och
man behöfde mekaniska hjelpmedel för att lyfta det. Fig. 429 visar
en hissbom, som varit insatt i väggen i Tingstäde kyrka på Gotland
och helt visst varit använd för upplyftande af funtlocket, hvilket ej
längre finnes i behåll. Funten är bevarad, men i skadadt skick.
Två andra funtlock från svenska kyrkor äro här afbildade fig.
430 och 431. Det förra återgifver fatet, å hvilket Johannes döparens
hufvud frambars till konung Herodes. Det senare, en rund skifva
med bilden af Vår fru, har legat på funten i Nykils kyrka i
Östergötland.
I många svenska kyrkor förekomma dopfat af messing, vida, med
en bred kant. Ofta hafva de blifvit satta som ett lock på en äldre
funt, hvilken således ej längre gjorde annan tjenst än som bärare för
fatet — en degradering, hvilken framträder så mycket bjärtare, som
funten i och för sig i de flesta fall är mycket mera monumental än
fatet, som han uppbär. Dessa fat tillhöra icke medeltiden, utan vårt
protestantiska tidehvarf. Man torde kunna finna ett och annat, som
tillhör slutet af 1500-talet, i regeln tillhöra de 1600-talet. De flesta
torde vara tyska arbeten, från Augsburg och Nürnberg, men ett och
annat är bevisligen af svenskt ursprung. Framställningarna, i drifvet
arbete, äro ibland kyrkliga — t. ex. bebådelsen — eller åtminstone
bibliska — t. ex. de två Judarne, som bära den väldige
vindrufsklasen, — ibland verldsliga. Fat af denna art användas äfven i hem-
men, ett och annat med profant ämne för bilden torde genom gåfva
hafva kommit från hemmet till kyrkan.
Brunn fanns i en och annan större kyrka, t. ex. Lunds och
Uppsala domkyrkor och Dalby kyrka i Skåne. Då vatten behöfdes för de
gudstjenstliga handlingarna, var det tydligen af vigt att inom kyrkans
murar hafva en brunn, hvars vatten var mindre utsatt för
vanhelgande än vattnet i brunnar utanför kyrkan.
Om slutornamentet se del 1, s. 87.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
