Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 4. Kyrkliga kärl, redskap och drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532 ALTARETS BEKLÄDNAD.
en viss ojämnhet i betydelse. År 1282 gifver Värends lagman Folke
Karlsson till systraklostret i Skeninge sin ’bättre capella’ med såväl
kalk som allt annat tillhörande. År 1291 omtalas capella med ”palla,
calixg deauratus, casula, cappa, antependium de baldakin, dalmatica,
subtile de purpura och dorsale’. År 1327 förklaras capella-
/indumenta sacerdotalia, ornamenta altaris, calix et pixis argentea.’
Jag har i det föregående (s. 253 f.) talat om altaret och den
beklädnad af dess framsida, som bestod af ett antementale af metall eller
trä, eller ett antependium, förhänge, af tyg, äfvensom om den prydnad
å sjelfva altarbordet, som kallades superfrontale och till sist fick form
af ett större eller mindre altarskåp. Men till altarets beklädnad hörde
äfven andra föremål; för tvänne äro de svenska namnen kända:
altarablea och altarabrun. För andra förekomma i bevarade urkunder
endast latinska benämningar. Ånnu andra omtalas icke i våre
urkunder, men måste, enligt den romerska kyrkans sed, hafva funnits.
Närmast på altarskifvan skulle ligga en med vax genomdränkt
linneduk, kallad chrismale. Denne skulle hindra den olja, som efter
vigningen satt qvar på altarstenen att fläcka den egentlige altarduken,
han skulle ock isolera den fuktighet, som kunde uppstå på stenskifvan.
Den egentlige altarduken kallades altarablea (altarblöja), på latin
palla. En enda altarblea torde aldrig hafva förckommit; regeln var
att använda tre, liggande den ena på den andra. De skulle vara af
linne, af den anledning att Christi döde lekamen sveptes i en
linneduk. 1 År 1443 omtalas ett par lakan, som gåfvos till altarebleor.
Påfve Pius I (142—151) säges hafva talat om fyra linnedukar på
altaret; den fjerde torde hafva varit den duk, som kallades corporale
(se detta ord), hvilken lades under kalken och patenen och veks
samman öfver dem. Det kan tyckas, som man äfven i Sverige räknat
corporalet till altarbleorna, när man talar om ’altarableor, som äro
närmast sakramentet’, ty detta synes bäst passa in på corporalet, men
det är möjligt att dermed åsyftas de egentliga altarbleorna. Man
synes hafva tillerkännt dem stor helighet. En medeltidsskrift (codex
Bildstenianus) berättar, att en person skref ned sina synder i ett bref
och lade detta under altarblean, och om altarebleor, som buros ut för
att bota sjuke personer.
Nyss omtalades en altarblea med en gyllene altarbrun. Detta ord
torde beteckna en remsa, som hängde ned från framkanten af
altarskifvan. Otte 2 omtalar, att antependiet stundom syddes fast vid
linneduken, som täckte altaret [egentligen väl en af de tre linnedukarne]
och att skarfven täcktes med en från altaret nedhängande broderad
1 Hertiginnan Ingeborg skänkte till Uppsala domkyrka ’duas pallas bissinas —
således af fint linne —, alteram cum altarabrun aurea’. Till Lunds domkyrka
skänktes år 1145 tvänne linthea altaris. År 1448 skänktes lakan till ett altare
i Askaby klosterkyrka.
2 Handbuch der kirchlichen Kunstarchäologie (femte upplagan) del 1, s. 136.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
