- Project Runeberg -  Sveriges medeltid : kulturhistorisk skildring / Tredje delen /
557

(1879-1903) [MARC] Author: Hans Hildebrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 4. Kyrkliga kärl, redskap och drägt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BELYSNINGENS ANVÄNDNING. 557

någon sockenbo ett ljus, som innehöll mera än en mark vax, 1 ehuru
man kunde träffa aftal om dyrare ljus. Men utom den reglementerade
afgiften förekommo äfven frivilliga gåfvor till klockaren. Det heter
i stadgen för klockaren i Åbo domkyrka, att de penningar, som
brudgum och brud sätta i sina bloss och som goda qvinnor efter barnsbörd
sätta i sina ljus, får klockaren, hvarförutom han skall från
bröllopsgården hafva två fat mat och en kanna öl såväl förste som andre
bröllopsdagen. Efter bröllopet skulle hustrun inledas i kyrkan (DS
nr 4118), och då användes inledzloljus. Efter barnsbörd skulle
modern kyrktagas. Då bränndes kyrkogångsljus, i hvilka, såsom vi
nyss sågo, penningar kunde instickas för klockarens räkning. På Öland
användes såväl vid inledningen som kyrktagningen antingen stafljus
eller bloss, de senare dyrare än de förre.

Till de allmänt förekommande ljusen få vi räkna
hallelujaljusen, omtalade i stadgen för klockaren i Åbo och af Laurentius
Petri, hvilka tändes vid en viss del af gudstjensten, och
vigiliarumljus. Dessa, som omtalas i nyss nämnde stadge, skulle tändas ’kringom
kyrkan’, hvilket förutsätter ljusarmar fäste vid väggarna. Vigilia
kallades dagen före en större helgdag, liksom vi tala om jul-, påsk- och
pingstafton.

Dessutom användes särskilda ljus vid särskilda högtider.

Vi tala om julljus, och sannolikt tändes sådana äfven i kyrkorna,
men jag har icke funnit sådana omtalade i vår medeltidslitteratur.

En ljusens dag var kyndelmessan, den 2 februari; det svenska
kyndel2 är en förvrängning af det latinska candela, som betyder ljus.
Dagen firades till minne af jungfru Marias besök i templet, alltså
hennes kyrkogång efter barnsbörden, och ljusen kunde, ehuru det icke
ligger direkt till hands, beteckna Christi betydelse såsom verldens
ljus — festen var moderns, icke Sonens —, hvadan det är ganska
troligt, att denne fest har sin upprinnelse i en fest tillhörande den
antike hedendomen, hvilken var så populär, att man ansåg sig böra
gifva honom en kristen omklädnad. Olaus Petri säger i en predikan,
hållen på eller skrifven för denne dagen, att hedningarne i Rom
plägade fordomdags den dagen gå omkring sine framlidne vänners
grafvar med brinnande ljus och bloss, hvilket var kommet så i sedvana,
att biskopen i Rom tillstadde en sådan ljushögtid till åminnelse deraf
att jungfru Maria den dagen burit sin Son, som är det sannskyldiga
ljuset, in i templet. Den dagen, uppgifver Dijkman, 3 vigdes alla ljus
för hela året och ljus tändes allmänt i kyrkorna. Festen är urgammal
inom den kristna kyrkan. Engelsmannen Beda venerabilis (omkr.

1 Reuterdahl, Statuta synodalia, s. 84; DS nr 4118.

2 Namnet stafvas i våre urkunder på olika sätt.

3 Antiquitates ecclesiasticæ (1703), s. 96 f. jfr Reuterdahl, Statuta synodalia,
s. 210. Påskljuset hade möjligen en annan vigningstid.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 5 11:42:23 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/medeltid/3/0565.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free