Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 4. Kyrkliga kärl, redskap och drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DALMATICA. TUNICELLA. SUBTILE. 579
matica, uppfunnen i Dalmatien och i Rom ej väl ansedd, alldenstund
hon ansågs mycket veklig. Denna tunika upptogs i den kyrkliga
drägten ganska tidigt, hon bars af diakoner, biskopar och påfven sjelf.
Hon var oftast hvit, stundom röd, och räckte något nedom knäna,
ärmarna voro vida, i sidorna öppnades sprund. 1 Ej heller dalmatikan
undgick medeltidens lust att pryda de kyrkliga kläderna. Från
öppningen kring halsen nedgingo tvänne remsor eller stafvar af
purpurfärg, temligen högt upp förenade af en rikt utsirad tvärremsa (jfr fig. 472).
Sådana förenade stundom stafvarnes nedre ändar. Liknande remsor
kantade ärmarna. Nedtill hängde ofta tofsar af vexlande antal, hvilke
slutligen öfvergingo i en sammanhängande frans med vexlande färger.
Mot medeltidens slut var dalmatikan kortare än hon från början varit.
I Sverige finnes endast en dalmatica bevarad, tillhörig Linköpings
domkyrka. Hon består af blå sammet med påsydda ornament, dels
upphöjda liljor, dels runda, med ett midtornament, som på alla ställen
fallit bort eller tagits bort, och fyra korsformade öglor (fig. 477).
Subdiakonens tunicella (diminutivum af tunica) liknade diakonens
dalmatika, men var enklare och hade snäfva ärmar.
I svenske urkunder omtalas ej sällan under 1300-talet något till
den presterliga drägten hörande, som kallas subtile. Så heter det i
k. Magnus ladulås’ testamente af år 1285: dalmatica och subtile med
bilder af den sälla Jungfrun med allt öfrigt, som vid messan erfordras
för diakonens och subdiakonens utstyrsel. Strax efteråt omtalas i
samma testamente ett subtile, hvilket — liksom de till samma
uppsättning hörande messhakeln och dalmatikan — var af så dyrbart tyg
som baldakin och dessutom fodradt med rödt silke. Åfven år 1329
omtalas dalmatica och subtile för diakon och subdiakon. Subtilet var
intet annat än subdiakonens tunica eller tunicella. Dessa två senast
anförda namn äro åtminstone ytterst sällsynta i de svenske
urkunderne. 2
Prestens motsvarande drägt hette på latin casula, ett
diminutivum af casa, hydda, omhölje. Detta namn upptogs i de germanska
språken. I medeltidssvenskan har det formen messohakel, hvilket
ord i nysvensk form lyder messhake. 3
Messhakeln var lånad från Romarne och var fullt cirkelrund med
en cirkelrund öppning i midten, genom hvilken hufvudet träddes.
Han hängde derefter ned och omslöt kroppen som en ’hydda’.
Armarne voro således inneslutne. När de och deras händer skulle
användas, måste messhakeln dragas upp i sidorna och lade sig då i veck
öfver armen. 4 Detta vållade besvär, och man använde derföre å si-
Tidigare funnos i sidorna nedifrån upp gående runda utskärningar.
Jfr för öfrigt Du Cange’s Glossarium under ordet subtile.
Formen hakel är vanlig ännu i kyrkoinventarier från 1600-talet.
Messhakeln kallades äfven genom lån från grekiskan planeta.
Co ro m—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
