Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 4. Kyrkliga kärl, redskap och drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖKLIN. STUKOR. BIRET. 593
vara vid en del gudstjenster iklädde superpellicium. I erkebiskop Nils
Ragvaldssons (1438—1440) kyrkostadgar heter det, att kyrkoherdar
skulle deltaga i processionerna (åtminstone vissa) iklädde superpellicier.
Den svenska benämningen för superpelliciet var röklin, hvilket
väl torde vara en försvenskning af ett tyskt rocklein. År 1276 omtalas
ett röklin, men det skänktes åt en qvinna och hörde således icke till
den presterliga drägten. I det fornsvenska legendariet
(Fornskriftsällskapets samlingar) säges, att dominikanerbröderne i början buro
röklin; i den motsvarande latinske texten förekommer ordet
superpelliciis. I Läsning för klosterfolk säges om en prest, att han gick
in i kyrkan, for i röklin och tände bloss och bar Jesu Christi lekamen.
I Translacio sancte Katharine säges om en biskop, att han stod i sin
biskopsskrud, ’det är röklin, korkåpa, mitra, cerotis 1 och stola.’ Att
icke den andra stafvelsen i röklin betyder linne, framgår deraf, att
år 1346 omtalas ’ett silkeröklin och fyra af lärft’. I kyrkoinventarier
från 1600-talet omtalas mycket ofta en ’röklina’, i ett inventarium
tillägges orden ’af lärft’.
I k. Magnus’ och dr. Blanches ofta åberopade testamente af år
1346 omtalas två stukor af gulræntstrik och nedan å med hvita perlor’.
Hertiginnan Ingeborg gaf, således under 1300-talet (DS nr 3845),
till Uppsala domkyrka tvänne stukor af guldtyg, nedtill prydda med
silfver, äfvensom två stukor af silke, inväfda med guld. Ördet, som
förekommer så väl i isländskan som i medeltidstyskan, tolkas af
Söderwall som ’vid och nedhängande, till den presterliga drägten hörande
ärm’. Med stuka måste afses hvad i det nuvarande tyska
kyrkospråket kallas schultervelum, en 50 cm. bred och 2,60 m. lång
sidenremsa, som lades öfver axlarna och skylde handen, som hade att
vidröra något heligt. Redan i fornkristne bilder ser man englar och
menniskor, som frambära gåfvor med skylda händer — ett tecken till
vördnad för det heliga.
I detta sammanhang måste vi äfven uppmärksamma biretet
(biretum). Under den tidigare medeltiden var amictus eller humerale
försedt med en capuchon, som kunde dragas upp öfver hufvudet. Jag
har redan omtalat, att detta bihang föll bort, men som temperaturen i
kyrkan ingalunda alltid var hög, hände det lätt, att de tjenstgörande
presterne fröso om hufvudet. För att skydda detta började man använda
en åtsittande kalott eller mössa, ibland något förlängd baktill, så att
öron och nacke blefvo skyddade. Denna mössa utvecklade sig till
biretet, en rund mössa med uppstigande sida och på kullen, till sist
försedd med genom pappinläggning uppstående sömmar; man skulle under
gudstjensten alltsomoftast taga af sig mössan, och det var derföre
beqvämt, om det på kullen fanns något, som man kunde fatta om med
1 Detta ord återfinnes icke i Ducanges Glossiarium. Kan det vara en felskrifning
för chirothecis, d. v. s. handskar?
Hildebrand, Sveriges medeltid 3. 38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
